MUSIE. Kongl. operan: Oberon, som efter temliger långvarig hvila åter upptagits, tyckes denns gång icke göra någon särdeles lycka hos allmänheten, ty redan vid andra represen. tationen var salongen ovanligt glest besatt. Det alltigenom genialiska och vackra, i et par scener oöfverträffade, arbetet kämpa tyvärr — likasom ofta är den sagodramatiska musikens öde — med en libretto, som i enformighet och betydelselöshet har få sina likar, och som nödvändigt måste trötta åhöraren i stället för att hälla hans intresse spändt. Hvad en så torftig handling medgifver maäöstron, en teckning snarare af tidens och orternas än af de i stycket deltagande menniskornas karakter, har emellertid Webers mäktiga snille ypperligt framhållit, och ingen kan neka sin litligaste beundran åt den färgrikhet och tillika konseqvens, hvarmed han skildrat ömsom elfvornas lustiga lekar, ömsom den ridderliga, längtansfulla romantiken, ömsom orientens yppiga och glödande sinnlighetslif. Hvad särskildt beträffar det sistnämnda elementet i sagan torde man få leta efter sådana målningar, som första aktens praktfulla finalscen och den tjusande baletten i den sista afdelningen; hvaremot andra akten synes oss minst rik på musikalisk ingifvelse. — Utförandet är i flere afseenden utmärkt och särdeles mäste man beundra hr Arnoldssons friska liflighet och tekniska fulländning i den ovanligt svåra och ansträngande, men då den så återgifves äfven varmt anslående bravurarian, äfvensom fru Michaölis förträffliga uppfattning af den sköna sången vid hafvet, hvars början, majestätiskt lugn, hör till det förnämsta som Weber frambragt. Afven de öfriga i arbetet medverkande artisterna lösa siva uppgifter med heder och hr Uddman är i sista akten öfverdådigt lustig. Auditoriet var, eburu fåtaligt, ganska frikostigt på bifallsyttringar.