Aftonbladet – 9 april 1866, sida 2

när det måste tänka för flera millioner nenniskor, med ofelbar vilja, emedan det nåste taga initiativet till hvarje handling, ned orubblig vishet, emedan det ringaste uf dess misstag skulle vara en allmän olycka. Jet måste i sin ungdom ega gubbens mogvad, i sin ålderdom ynglingens kraft. Hvilet stöd skulle ett sådant statsöfverhufvud ga? Det skulle icke kunna räkna på den ipplysta delen af nationen. Så länge man innu icke uppbränt bibliotekerna, kullstörat de stora männens bildstoder och ur hvarje minne utplånat de lefvande spåren af deras äror, så länge skall det tänkande och vetande Frankrike icke glömma friheten. Det sifves endast en utväg att göra nationens intelligens affällig från friheten; man måste nedantill söka det stöd, som man icke finner ofvanifrån, nedtrycka de tänkandes sträfvanden genom de okunnigas råhet, uppväga de mest upplystas inflytande med massans tyngd, i stället för att upplysa okunnig.etens och den råa styrkans väg, släcka ljuset äprom okunaigheten och den råa styrkan. an måste vidare icke nöja sig med förbättrandet af de olyckligastes och talrikastes ställning, något som är hvarje regerings pligt, utan gifva sig sken af att endast sysselsätta sig med dessa, icke hafva någon annan uppgift än denna, till handlingen foga lockelsen af smickrande ord, och öfverallt, alltid och i hvarje gestalt vara reaktionär för att icke tvingas att bli liberal. Men för att ett sådant system skall kunna lyckas, måste folket beredvilligt låna sig dertill ; det får icke märka konstgreppen, utan måste afstängas från den allmänna rö: relsen, inneslutas i tillfredsställandet af sina sinnliga drifter, utan att röja någon beundran för sitt lands intellektuella öfverlägsenhet. Det måste vara lika oskickligt till friheten, som belåtet med ofriheten. 9Sålunda fordras å ena sidan ett ofelbart, syndfritt, outtröttligt öfverhufvud, å andra sidan en oduglig, ovärdig nation. För detta pris köper man sig den ceesariska demokratien. Men detta ofelbara, syndfria, outtröttliga öfverhufvud finna vi i Frankrike lika litet som annorstädes. Oinskränkta herrskare hafva visserligen stundom öfverraskut verlden med genomgripande oah lyckliga initiativ; men denna till en början yppiga växtlighet upphör snart. Id6förrådet uttömmes, utan att förnyas. Man ser sig sålunda inskränkt till de små reformerna, hvilka man verkställer med så mycket buller som möjligt, på det ätt den stora massän, som endast håller sig till den uthängda skylten, skall anse dem för vigtiga. Slutligen kommer ofruktbarheten, och de första dagarnas rörelse förlorar sig i orörlighet eller årskap. Så förhöll det sig med eländet, förödmjukelserna och pröfningarna under Ludvig XIV:s sista ofruktbara år, så med den jättelika katastrofen under Napoleon I:s sista dagar?. Ollivier skildrar derefter i lifliga drag huru nationen, som i början var så stilla och likasom förtrollad, småningom börjar att allt mera högljudt uttala sina anspråk. Man blir så mycket strängare mot hvarje misstag, ju mer en regering ger sig sken af ofelbarhet, man blir otacksam och slutligen är hela folket missbelåtet ... ?om då, itrots af den allmänna misstämningen, statsöfverhufvudet, skyddadt af sitt förra anseendes glans och genom minnet af sin förra popu-. aritet, förmår bålla sig qvar, kan det dock vara temligen förvissadt, att dess stam icke kommer att slå några djupare rötter. Nej, det gifves ingen menniska, han må heta Cesar, Richelieu, Ludvig XIV, Napoleon I eller Napoleon III, hvars kraft förslår att motstå det förtärande idarbete, som en diktatorisk ledning af en stor modern monarki erfordrar.? Ollivier beklagar vidare, att man iutlanrdet, isynnerhet i England och Tyskland, anser fransmännen för totalt odugliga för friheten och ställer dem i jemnbredd med den romerska eller byzantinska pöbeln. Detta är ett hårdt, bittert, men lyckligtvis falskt tal. I Frankrike finnes icke för någon längre tid utrymme för den ceesariska demokratien, detta. vet kejsaren sjelf bättre än någon annan och tänker derför icke heller på att förverkliga densamma. Han skall ellre frivilligt, än tvungen af omständigheterna, ingå förbund med den liberala de mokratien. Regeringen skall derför skänka landet friheten, icke den engelska, utan den franska friheten: ?den frihet, som våra fäder i sitt anletes svett tillkämpat sig, som har sina rötter i Majfälten, södra Frankrikes municipaliteter, generalstaterna och provincialförsamlingarna och sin odödliga utveckling i den konstituerande församlingens dekreter — dennå frihet, som hela verlden nämner med vårt namn och för hvilken vi äro ansvariga inför de folk som mottagit den af oss, likasom källan för den flod, åt hvilken hon gifvit upphof?. -— IDlan men mddasher onmdasm son Daanliatat Af