Aftonbladet – 9 april 1866, sida 2

ar lallet, fOFsSISUSt protvande och sparsamma norska myndigheten, såsom på den motsvarande svenska, tillämpa ordspråket om att sila mygg och svälja kameler?, så ha de dock det gemensamt, att de båda vittna såväl om bristande blick för vigten och betydelsen af, att odlingens verkligt nationella elementer vårdas och utvecklas, som ock om en större likgiltighet för den andliga kulturens behof, de ideella intressena, än man borde kunna vänta. Det är tanklöst att beklaga gig öfver en Pförening som ingenting förenar?, när man ej en8 vill offrå några få tusen riksdaler för att bidraga dertill att folken måtte genomträngas af det medvetandet, att den politiska föreningen ej är en tom förm och en slumpens likgiltiga skapelse, utan en förskansning till gemensamma intressens skydd. Det är orimligt att begära, att några torra 65 i ett unionsfördrag skola ega makt att i-folkens sinnen väcka och nära en lefyande öfvertygelse, att dea ene bör betrakta den andres välgång såsom sin egen, att de böra anse hvarje fåra, som hotar den ene, såsom gemensam. Generation efter generation ha de förenade folken fått vänja sig att betrakta hvarandra såsom egan-y de med hvarändra så godt som intet annat gemensamt än ett och samma regentbus. Men detta är ej en folkförenings ändamål, utan endast ett medel, som först i förbindelse med flera andra kan leda fill ändamålets vinnande. Vi veta af historien, att äfven i tider, då regentbusen betydde vida mer än pu, en dynastisk union ej alltid förmådde ens att förekomma bitter ovilja och fiendskap mellan folk, som endast på sådant sätt sammanknötos med hvarandra. Så mycket mindre kan man i våra dagar, då folken vaknat till medvetande om sina rättigheter och intressen såsom de öfverordnade och bestämmande, vänta att afseendet på en furstefamiljs önskningar och bästa skall förmå dem att dela ljuft och ledt, att hålla ihop såimotsom medgång. Den välvilja och broderlighet, söm man för husfridens skull och för att ej väcka grannarnes skadeglädje känner sig skyldig att ådagalägga, som ej är annat än ett tvunget umgänges hyfsade former och som ej erhåller någon annan näring, än skåltal och vackra fraser vid högtidliga tillfällen, är ej mycket att bygga på, när onda dagar komma. Först då, när det ena skandinaviska folket lärt känna det andras lagar och institutioner, vetenskap och konst och litteratur, och i dessa nationalandans och national karakterens uppenbarelser igenkänt sitt eget väsendes yttringar, först då skall den sista resten af misstroende dem emellan försvinna; emedan då hvarken det ena längre skall frukta eller det andra anse möjlig eller önsklig någon konstlad amalgamation. Man skall j: då å ena sidan inse att ett litet folks kulturutveckling, om man sträfvar att isolera den, blir ensidig och i sin ensidighet svag och vanmäktig; och å den andra, att mångfalden och rikedomen af former och nyanser i en odling, som från gemensam rot fritt växer ut i flera grenar, ej är till skada för denaf enighet och enhet beroende styrka, . som med den politiska föreningen afses. Dä först skall folkens förening hvila på en säkrare grundval än riksakten; då först skall den ene förbundsbrodern med lika tillgifvenhet omfatta den andres land och med samma sjelfuppoffring värna dess gränser, som sitt eget hem. Femtio år ha gått, utan att något nämnvärdt steg från statsmakternas sida tagits, för att föra folken in på en naturligare bana än den vi hittills följt, då vi minst brytt oss om att studera, hvad som varit oss närmast, eller deraf draga lärdom, då vil hos alla andra, än just våra närmaste stamförvandter och grannar, sökt möhster och föredömen, och då Norge för svenskar liksom Sverge för norrmän varit mindre kändt I än de flesta europeiska länder. Det torde1l åtminstone ej vara för tidigt att beträda en annan väg, såvida vi eljest önska att de förenade rikenas förening skall vara något mer än en paragraf i statsrätten, en fras i historien, n rubrik i geografien. oh Minst kunna vi fatta den norska stortingskomitåns afstyrkande utlåtande öfver ropositionen om anslag till en ordinarie ärarebefattning i nordisk litteratur. Ty medan de förutnämnda, af enskilda motionärer å vär riksdag begärda anslagen åsyfta någonting ?nytt och oförsökt?, så! afsåg deremot propositionen till det norska stortinget endast att definitivt ordna en in-. rättning, hvars vigt och behöflighet storthinget ju för länge sedan erkänt, och hvartill det derföre också under flera år bevil-. jat penningar. Derest vi ej mycket misstaga oss, var det redan 1857 års storting som beviljade ett s. k. adjunktsstipendium . i nordisk litteratur, hvilket efter förutgåni gen Vetenskaplig täflan lemnades åt en lof-. vande yngre vetenskapsman. Afsigten med , denna anordning var att sätta den person, som kom i åtvjutande af stipendiet, i stånd att genom fortsatta studier, äfven vid Sverges och Danmarks högskolor, förebereda i! sig till den akademiska lärarebefattningen i det ifrågavarände ämnet, söm man ville de4 finitivt inrätta, så snart derför fullt skicklig person funnes att tillgå. Under de sista l4 ären har stipendiets innehafvare hållit of-le fentliga föreläsningar öfver svensk littera-l tur, och vi ha med -verklig tillfredsställelse ; s r 1 t a SA a Am ford få vo er oc mm Oh erfarit, att de följts med lifligt intresse af eliten af det norska universitetets studentkår. Den vunna erfarenheten synes derföre bort tala för att, i enlighet med den ursprungliga afsiglen, göra den provisoriska anordning, som visat så goda resultater, definitiv. Men stortingskomitn har tänkt annorlunda, hvilket både är nedslående och förvånande. Vi vilja döck ännu hoppas, att det nuvarande stortinget ej skall i denna sak visa sig mindre unionsvänligt, än de närmast föregående, utan genom ett beslut, motsatt det af komitn föreslagna, gifva ett bevis på sin vilja att befästa de andliga banden mellan brödrafolken öster och vester om Kölen. Mor a MN RFA DM D DV I I Hvilka äro utsigterna för och följderna aflen cesarisk demokrati? Detta ären fråga, som i ett af de sednaste numren af tidnin-!