Aftonbladet – 5 april 1866, sida 3

rn AS a nn 2oo0o0r MN med det stadgande, som funnes i 8 i succession ordningen, och grundlagsförfattarne hade alld les riktigt itisett, att något dylikt stadgand livad konungen anginge, vore alldeles öfvrerfi digt. Dessutom, om folket verkligen innerlig skulle önska en förening med en annan natior så skulle, om försläget antoges, denna önska kunna stranda på tepresehtatiohehs afslag elle tminstone en dyrbar tid förspillas, hvarigenör folkets uttryckta önskan kunde alldeles tillinte öras. Talaren ansåg det vara nära nog indel at handladt mot den andra statsmakten, at återigen framkomma med ett förslag, som föru ingifvits och hvarå konungen lemnat sitt svar könthgen hade cj absolut nekat sin sanktion han hade blott uppskjutit med att lemna den Ögonblicket vore verkligen ej inne att antag .) detta förslag, som blott skulle ba till följd, at en vår slagne, olycklige broder skulle känna sig djupt sårad deraf. Hr v. Ehrenheim ville ej be strida, att representationen kunde ha skäl att fi ett ord med i laget, i händelse könungen skull bli erbjuden mottaga en utländsk krona, mer tiden vore ej lämplig att svenska representatio nen derom skulle nu fatta något beslut, då er unionskomite vore tillsatt för reviderande af riks akten, och förr än man finge kännedom om re gultätet af denna komites ärbeteh, vore hågo beslut i törevarande iråga ej på sin plats. Der anförda i successionsordningen innebure fö öfrigt en bestämd påföljd för en prins som emot toge en främmande kröna, icke så för konungen Hr Dalman, som nu var tillstädes, ansåg det var: en ofullständighet i vår grundlag, att ej ett dylik stadgande funnes. Erfarenheten hade visserliger ej visat, ätt någon krona blifvit erbjuden ål konuhgeh, inen tidpunkten vore nu ner än nå gonsin lämplig för införandet af det stadgande utskottet föreslagit, en tidpunkt, på hvilken de skandinaviska sträfvandena sökte med all mak göra sig gällande — men dermed har man ju ej sagt åt danskarne, att man ej ville ha något att göra ined dem. Man kände lätt tänka sig, att en skandinavisk sinnad utrikesminister komme till makten och han skulle nog kontrasignera konungens vilja att mottaga en erbjuden främmande krona, ja, hade en talare på f. m., en talare, som ville att vi skulle draga i örlog mot hela Tyskland, blifvit utrikesminister, så skulle Ihan ej ett ögonblick ha tvekat att tillstyrka konungen att mottaga en krona, som blefve erbjuden. — Grefve Mörner ansåg det vara myc: ket billigt, att ett folk finge afgöra huruvida det i en hast skulle bli ett appendix tillen annan stat eller icke. Af historien funne man, att Sverge förr i tiden ej skördat någon vinst af att I vara förenadt med ett annat land och talaren ansåg det föreslagna stadgandet af mycken nytta. Anhöll om bifall. — Frih. C. J. O. Alströmer åter ansåg det vara orimligt att vilja i prundlagen införa ett stadgande, som stode i rakjstrid mot riksakten, och ensamt detta borde utgöra ett formelt hinder för förslagets antagande. Anhöll derföre om dess förkastande. — Hr Lagerhjelm, reservant mot utskottets förslag, ansåg detta alldeles icke vara nödigt, och i alla händelser vore det ej brådskande. Yrkade afslag. — Frih. sStael von Hoölsteln var också af motsatt åsigt ined motiohären. Såvidt man visste vore för närvarande blott en tron i Europa ledig och kunde komma i fråga att utbjudas, men den vore dock ej affden beskaffenhet, att svenska konungen skulle kunna frestas af ett anbud. Tidpunkten vore således olämplig för det ifrågande stadgandet, liksom någon konungaförsäkran för ett sådant fall vore alldeles obehöflig. — Grefve Sparre påminte sig ovilkorligen, vid afhörahdet af denna diskussion, Frankfurterparlamentet, som länge och väl diskuterade den frågan: hvar man Sskulle göra af alla de priser, som den tyska flottan skulle komma att öppbringa. Man bjuder sannerligen ä ut kronor åt oss, och för närvarande funnes et då alldeles inga chanser i det HKänseendet. Det vore således ej mer än billigt att begära, det man blefve förskonad från denna nu åter uppdykände fråga. Ett sådant der tnaskåride med grundlagsförändringar vore verkligen ej passande längre. Meningen vore väl med den, att moraliter tvinga norrmännen till samma för ändring i deras Grundlov, men kände talaren norrmännen rätt, läte de ej några påtryckningar verka till grundlagsändringar. Vår grundlag vore nu så tummad och ändrad och man hade :så mycket fnaskat med lappningar, att det vore tid å att upphöra med dessa eviga omredaktioner. alaren ansåg det vara ett afsteg från den takt ståndet städse visat, om det nu åter framlade samma skrifvelse, å hvilken konungen redan en gång lemnat svar. Yrkade afslag. Efter det grefve Mörner och frih. Stael von Holstein ännu en gång uppträdt, replikerande hvarandra, förklarades diskussionen slutad och begärd votering utföll så, att förslaget antogs med 64 röster mot 57; hvilka: voro för förslagets förkastande. Statsutskottets utlåtande n:r 59, tillstyrkande ett anslag af 500,000 rdr till utvidgande af den för jernvägen genom Stockholm beslutade bangård vid Klara sjö, föredrogs och föranledde en längre diskussion. Frih. Klinckowström ansåg, att dä ritningarna till central-bangården ännu ej vore gillade, då det ännu ej vore afgjordt om jernvägsstyrelsen der skulle inflytta, om postexpedition der skulle inrättas o. s. v., man gerna kunde vänta med detta arbete tills den nya riksdagen sammanträdde, eller 8—9 månader. Statsverkets tillgångar vore så knappa, de lån man påräknat kunde i anseende till de politiska förvecklinfame i Tyskland ej erhållas, att man gerna unde tåla vid uppskof; för öfrigt torde det dröja länge innan sammanbindningsbanan blefve färdig, ja den nya riksdagen skulle ha varit samlad och åtskilts innan banan blefve färdig.! På dessa skäl ansåg sig talaren :kunna yrka afslag å utskottets tillstyrkände af anslag. Friherre af Ugglas tyckte det vara stor misshushållning om man nu afsloge hvad utskottet tillstyrkt, ty staten skulle sedan komma att få vidkännas ännu större utgifter för expropriationer. Jernvägstrafiken vore i jemn tillväxt, och man hade fått oväntadt stor ränta på byggnadskostnaden, nära 3 procent. Med statsverkets tillgångar vore ej så farligt som friherre Klinckowström sagt och icke heller vore riksgäldskontoret i stor förlägenhet derför att de, som åtagit sig lemna det sednaste nio-millioners-lånet, ej velat öfvertaga optionslånet. Yrkade bifall. Friherre Bildt påpekade behöfligheten af en utvidgad bangård, då trafiken så betydligt ökats, något som friherre Ericson ej kunnat inse då han uppgjorde planen till den mindre bangården — och hvilket naturligtvis ej kan läggas honom till last. Denna ökade trafik hade gjort, att en mängd stationer på statens jernvägar måst utföra tillpyggnader, för att bereda sig större utrymme, och naturligtvis måste man nu för sammanbindringsbanans bangård bereda större plats än den örst beräknade. Det vore ej mer än ganska villigt, att staten bi yBg vad, som blefve till nytta för Stockholms stad, wilken gjort uppoffringar så stora, som ingen ej blott för staden, utan commun före den, och ör hela landet, och ännu torde hufvudstaden ör denna sammanbindningsbana ytterligare få ridkännas ganska stora uppoffringar, såsom för cajbyggnader i Klara och i Stadsgården. Det vore derföre förvånande att höra, att man yrkade vå uppskof med ett så nödvändigt anslag. — Hr Skogman fann frih. Klinckowströms i hans reervation anförda skäl mycket klena och yrkade å bifall. — Grefve A.B. Posse visade nödvänigheten af att bevilja de nu tillstyrkta medlen ill expropriationer, bland annat af den Bergalkska egendomen. Talaren vore nog den, som ille att man skulle spara, men en klok husvållning bjöde, att man nu beviljade dessa 00,000 rdr. — Grefve H. Hamilton fästade ;ckså uppmärksamheten på statsverkets tillstånd, om vore sådant för närvarande, att man borde e till om: en half million kunde besparas eller droge något till denna b; NT gåt Jr nn mp fr JE TA ft CR fl AR itgiften uppskjutas — talaren fann doc