Aftonbladet – 5 april 1866, sida 2

förra veckan skymtade fram, ha ganska snart åter gifvit vika för en utomordentligt hotande stegring i krisen. Genom telegrafen torde ni redan ha erfarit, att en del af den preussiska armån nu befinner sig på krigsrustad fot, Jag har icke dolt för er, att konungen och grefve Bismarck voro fast beslutna att trots hofkretsarnes skenbara vacklande framhärda i annexionsplanen; att de konservativa, hvilka, i betraktande af kommande tider icke vilja bli alldeles öfversvämmade af händelserna och önska uträtta något för Preussens förstoring, göra sig allt mer och mer förtrogna med tanken på krig med Osterrike; samt slutligen att grefve Bismarck, för att gifva saken en större horisont och utkämpa tvekampen med Österrike på tyska förbundets område, utvidgat den schleswig-holsteinska frågan till en fråga om förbundsreform. Allt detta börjar nu förverkliga sig i fakta, och de lugnaste och betänksammaste betraktare sammanfatta nu sin åsigt om ställningen sålunda, att väl mänga möjligheter till fred finnas, men att kriget mellan Preussen och Österrike ligger i förhållandenas logik. Kriget är opopulärt. Detta fioner man vid en blick på alla liberala, sjelfständiga Itidningar i Preussen och Tyskland. Man fruktar, att hviken utgång konflikten än måtte få, de inre friheterna derigenom skola lida skeppsbrott. En seger tör Preussen skulle befästa det regerande partiet i väldet, ett nederlag sannolikt taga revanche genom förökad reaktion inom landet, likasom efter 1850 för misslyckandet utomlands.Härtill kommer de materiella intressenas naturliga motstånd mot ett krig, som skulle för åra-! tal förstöra Tysklands välstånd; och sålunda arbetar nu den del af den liberala pressen, som alltid förorvat annexionen och ministerens förbundsreformplaner, mot kriget. Jag vill icke tala om de öppet eller i hemlighet augustenburgiskt sinnade bladen, hvilka sympatisera med Österrike; men det behöfver knappt anmärkas, att grefve Bismarck icke låter hejda sig i sina förehafvanden genom dessas opopularitet. Några möten i Rehnprovinsen ha förklarat broderkriget för en allmän olycka, men endast bidragit att förbittra konungen mot de liberala partierna, hvilka han påstår ständigt bli rädda, när det gäller allvar. Dessutom är det lätt att förutse, att, om det blir krig af, skall ministeren med åberopande af statsförfattningen påbjuda belägringstillstånd i Preussen och på de angränsande områdena, men derjemte upphäfva författningen i dess vigtigaste delar. Må vi hoppas, att det ej måtte gå så och att icke hela vinsten af kriget, i fall det går derhän, blir tillintetgörandet af den sista återstoden af frihet, så framt denna ens kan sägas ännu ha någon fristad i Preussen. Huru bestämd konungens ginnesstämnin är bevisa flera betecknande händelser. Till en deputation af frimurare, som vädjade till hans -kristliga hjerta för fredens bibehållande, yttraåde konungen, att ingen i Preussen kunde mer än han önska fred, men att han var konung, innan han blef frimurareordens stormästare, och att pligterna mot hans land måste segra öfver allt annat. Då fursten af Hohenzollern fäste konungens uppmärksamhet på de faror, i hvilka ett krig med Österrike skulle störta Preussen, svarade konung Wilhelm: Österrike tvingar mig. Jag är ense med mitt samvete och med Gud?, Detaljerna rörande krigsrustningarne, hvilka ännu icke äro mobilisering, finner ni i tidningarne, och jag anser mig derföre kunna förbigå dem. Men jag måste deremot fästa hela er uppmärksamhet på Preussens steg i dessa dagar i förbundsfrågan, hvilken snart skall Jr Tre ARA antaga större dimensioner. I går afton meddelade Nationalzeitung den preussiska cirkulärdepeschen af den 24 Mars till de tyska regeringarne, hvilken innehåller en kort historisk öfversigt öfver tvisten med Österrike, från Gastein ända till: de österrikiska rustningarne, hvilka Preussen säger sig på intet sätt ha föranledt. Regeringarna uppmanas att förklara, huruvida Preussen i händelse af krig kan räkna på deras bistånd. Derjemte ådagalägges nödvändigheten af; att förbundet, som i alla tyska kriser visat sig vara vanmäktigt, underkastas en djupt genomgripande reform i första rummet på det militära området. Huru regeringarne skulle svara på detta ,Jåt dem lemnade val, kunde man förutse. : Baiern, Darmstadt och Sachsen ha ingått en koalition, för att anropa förbundets skiljedomaremakt mot Preussen. Andra ha svarat undvikande, men det öfvervägande flertalet har krupit bakom ryggen på. för.) bundet, hvars majoritet, såsom man vet, är a antipreussisk. Preussen betraktar detta såsom partiskhet af staterna för Österrike . och skall taga sina mått och steg derefter. TE RE r Man får icke bli förundrad, om Preussen snart utfärdar en uppmaning till Tysklands furstar och folk att sammankalla ett parlament, hvilket skulle utgå ur direkta val och rådpläga öfver bestämda frågor. Preussen skall sannolikt göra anspråk på den högsta militära ledningen, den politiska representationen utomlands, konsulsväsendet samt ledniogen af marinen och kustförsvaret. Men alla d:ssa anspråk skola icke uppställas teoretiskt-filosofiskt såsom 1848, utan understödjas genom utveckling af de preu-siska militärkrafterna. Detta skall vara grefve Bismarcks plan. Huruvida den går genom, skall framtiden visa. Men vi gå i alla händelser stora tilldragelser till mötes, hvilka skola fängsla Europas uppmärksamhet. Ht Adeln och bondeståndet voro äfven i går afton samlade till plena, derunder det förra atSndat hift1ll dat osanadunara afaslarn dan till at