Aftonbladet – 4 april 1866, sida 2

dentligt samtal med Roger, härnäst de båd träffades, och att han borde berätta henn alli hvad bon så gerna ville höra, alla de taljer — om squiren, om Hamley Hall, or Osborne, om honom sjelf. Han var lika s vänlig och hjertlig nu som alltid. Om Cyn tia bara icke varit der, så hade allt gåt efter Mollys önskan; men af alla offer fö Cyntias tjusningsmakt, var Roger det son föll hastigast och djupast. Molly såg de blott alltför väl, der hon satt bredvid mis Phebe, hvars högra hand hon bokstaflige: var, skickande omkring kakor, grädda oci socker med sådan ifver och uppmärksamhe att alla trodde hennes tankar vara lika sys selsatta som hennes händer. Hon försökt samtala med de båda blyga flickorna, hvil ket hon ansåg sig förbunden att göra, så som varande två år äldre, och följden va att hon gick upp i förmaket med en af den under hvar arm, båda villiga att svärje henne evig vänskap. Ingenting mindre kunde tillfredsställa dem än att hon satt mellar dem båda vid spelbordet — man skulle spelt vingt-un — och gaf dem goda råd i der vigtiga stund då spelmarkerhas nominelle värde skulle bestämmas så att hon, om hör ockeå velat, omöjligt kunnat närma sig Roger och Cyntia, som lifligt samtalade. Eller det vore kanske riktigare att säga det Roger i mycket upprymd sinnesstämning höll tal för Cyntia, hvars milda ögon sågo upp på honom med ett uttryck af djupt intresse för hvad han sade, under det hon blott då och då gaf ett par ord till svar derpå. Molly hörde emeilanåt något af hvad Roger sade, illtunder det bennes nya väninna pladdrade om spelmarkerna och deras värde. cHemma hos onkel gälla alltid tre dussin marker för tre pence i silfver. Ar det nog, söta miss Gibson?