Aftonbladet – 3 april 1866, sida 2

ket obehagligare att bära på den hemlighet hon öfverraskat, om Osborne visat sig särdeles intagen af Cyntia. Man såg väl att hon behagade honom och att han var road af hennes sällskap, men han var det ej på något passioneradt eller lifligt sätt. Han beundrade hennes skönhet och tjusningsförmåga, men han lemnade hennes sida och satte sig hos Molly, så fort något påminde om hans mor, ty om henne kunde han ej tala med någon annan. Likväl kom han så ofta i doktorns hus, att mrs Gibson nog kunde ursäktas, om hon inbillade sig att det var för Cyntias skull. Han trifdes väl i sällskap med dessa båda lifliga unga flickor, hvilkas utseende och umgängesgåfvor voro mycket öfver medelmåttan, och hvilka båda visade honom mycken vänskap under det den ena stod i ett särskildt egendomligt förhållande till honom, såsom innerligt älskad af den moder, hvars minne var honom så kärt. Då han visste med sig sjelf att han ej längre var att påräkna som depouseur, brydde han sig kanske icke om hvad andra tänkte derom och hvad följden kunde blifva deraf. Molly hade ej lust att vara den första som talade om Roger och derföre fick hon ej heller höra mycket om honom. Osborne var ofta så tankspridd att han blott följde samtalets riktning utan att angifva den, och Roger hade ingen första plats i mrs Gibsons tankar, säsom varande en yngre son och en icke mycket elegant herre, som ej visat henne någon särdeles uppmärksamhet; Cyntia hade aldrig sett honom och det var slott ytterst sällan det föll henue in att fråga fter honom. Hav hade icke varit hemma edan han tagit sin så hedrande examen i matematik, det visste Molly, äfvensom att van ifrigt arbetade för att hinna något mäl — ett stipendium, trodde hon — men detta