Aftonbladet – 28 mars 1866, sida 2

verkligen var, ansåg hon det mer och mer passande att mr Osborne Hamley skulle ryckas ur sin melankoli genom ett litet trefligt middagssällskap. Hittills hade ingen, utom damerna i Hollingtord och presten, mr Ashton, den ohjelplige och ohandterlige gamle ungkarlev, varit i tillfälle att beundra Cyntia; och hvad glädje hade man väl af en vacker dötter om man blott kunde omge henne med gamla fruntimmer? Cyntia sjelf tycktes i detta fall vara alldeles likgiltig och låtsade knappt höra modrens ständiga tal om de nöjen som vore möjliga och de som icke vore möjliga i Hollingford. Hon sökte lika mycket behaga mamsellerna Browning, som hon skulle hafva sökt förtjusa Osborne Hamley, eller någon annan ung arftagare, eller, rättare sagdt, hon sökte icke behaga någon, hon blott följde sin naturliga böjelse, som helt enkelt var att draga till sig alla personer i sin omgifbing för tillfället. Snarare tycktes det kosta henne möda att icke behaga, och att, hvilket hon ofta gjorde, med lätta ord och uttrycksfulla ögonkast protestera mot sin mors infall — lika mycket mot hennes dårskaper, som mot hennes ömhet. Det gjorde Molly nästan ondt att se huru omöjligt det var för modren att vinna inflytande öfver sitt eget barn. En dag såg Cyntia att Molly tänkte så. Jag är icke god, det sade jag dig ju, Jag kan ej förlåta henne att hon så vårdslösade mig, då jag var barn, då jag kunde hafva fästat mig vid henne. Dessutom hörde jag föga af henne, då jag var i skolan. Jag vet att hon hindrade mig från att komma hem till bröllopet; jag såg det bref hon skref till madame Lefevbre. Ett barn skulle uppfostras hos sina föräldrar för att kunna anse dem felfria, då det växer upp.