Aftonbladet – 27 mars 1866, sida 2

far, om du så vill?, fortfor hon och det låg sanning i den ton, hvarmed hon sade detta, Pmen han dog när jag var så liten att ingen tror att jag minnes honom. Jag hörde mamma säga till en af våra vänner, knappt fjorton dagar eliter begrafningen: Oh, nej, yntia är alltför ung att känna sin förlust, hon har redan glömt honom — och jag be ihop tänderna för att icke utbrista: Pappa, pappa, har jag glömt dig, jag? Men det tjenar till intet att tala derom. Nå ja, så måste ju mamma ut som guvernant; hon rådde ej derför, stackars mamma, men hon brydde sig ej mycket om att vi måste skiljas åt. Jag var henne visst bara till besvär. Fyra år gammal blef jag derföre skickad i skolan, och under ferierna reste mamma alltid på besök i förnäma hus och lemnade mig hos skolförestånderskan. Ett par gånger var jag med till Towers och mamma förmanade mig från morgon till qväll och jag var visst mycket elak, tror jag. Och så tick jag aldrig komma dit mer, och det var jag glad öfver, ty det var det tråkigaste ställe jag någonsin varit på. Ja, det var det visst?, sade Molly, som ihågkom sina egna pröfningar der. Och en gång var jag i London hos min onkel Kirkpatrick, Han är advokat och har kommit sig upp nu, men då var han fattig och hade sex eller sju barn. Det var vinter och vi voro alla instängda i ett litet hus vid Doughtygatan. Men det var ändå icke så illa till sist.? Men var du icke hos din mor då hon höll skola i Asheombe? Mr Preston sade mig let när jag var på slottet der.? Hvad sade han?? utbröt Cyntia häftigt. Ingenting annat. Åh jo, det var sannrt, an prisade din skönhet: och ville att jag kulle skrifva och berätta dig det, ;