Aftonbladet – 26 mars 1866, sida 7

ATI LAR II VAGGA OMP BPR rr PR från jordbruket till vissa brancher af industrien, hvilka, ?skyddade af en principvidrig tull-lagstiftning, kunnat gifva högre ränta än då kapitalerna placerats i jord och jordbruk?. Det är icke vår mening att söka försvara skyr det för vare sig jordbruk eller näringar. t är utan allt tvifvel att friheten är den mäktigaste häfstång för befrämjandet af våra näringar. Erfarenheten har lärt oss detta; men vi betvifla att de skyddade näringarne dragit kapiualerna från jordbruket nu mera än förr. Detta lärer äfven erfarenheten. Då skyddet florerade kändes ej brist på kapital för jordbruket. Vi minnas alla tiden under sista decenniet. Skyddet? var då ännu icke borttaget; men landet hade det oaktadt riklig tillgång på penningar till följd hvaraf jordbruket gjorde mäktiga framsteg. Den nu rådande bristen härleder sig, efter vårt förmenande, icke från skyddet å näringarne, utan har sin rot i en olycklig banklagstiftning, hvilken gått ut och går ut på att suga all merg och must från jordbruket och att utarma jordbrukaren; och är det, efter vår uppfattning, det nu rådande bankintresset, som under förflutne riksdagar varit bäst representeradt i borgareståndet, vi ha att tacka för denna lycka. Redan vid 1852 års riksdag börjades arbetet. Jordbruket hade då till sin lättnad anslagen en del af bankens rörelsekapital till amortermgslån. Detta var icke bankmessigt hette det och fonden drogs in. Till de allmänna diskonterna voro då rätt betydliga belopp anslagna för utlåning åt mindre jordbrukare med rättighet till omsättning och inbetalning af !s af lånet hvar sjette månad. Detta var icke heller bankmessigt och dessa fonder äro år från år minskade. Räntan var fixerad till högst 6 procent. Detta var ännu mindre bankmessigt. Bankerna kunde icke taga 7 å 8 procent ränta och den lösgafs under en derför särdeles ogynnsam tid och på ett sätt, som försatte jordbrukaren i ännu större förlägenhet. Jordbrukarne hade bildat sig i föreningar och till beredande af törelsekapital och för amortering af sina skulder indragit penningar utifrån. Detta fanns icke heller nyttigt. Riket skuldsattes, hette det, och enär jordbrukaren började emancipera sig från bankerna och de korta papperen, måste tvångströjan på, och en hypoteksbank inrättades som tillintetgjorde hypoteksföreningarnes verksamhet. När nu allt detta var väl bestäldt, inrättades banker i snart sagdt hvarje liten stad, sugande alla återstående kapitaler från jordbrukaren, som nu är prisgifven åt dessa inrättningar, deras principaler-och deras korta papper — och allt detta utan att hos de styrande en tanke uppstått på jordbruket och den förlägenhet, uti hvilken dess idkare genom dessa åtgärder påtagligen skulle försättas, och detta ehuru man liksom på skämt benämner jordbruket för landets modernäring. För att göra sig ett rätt begrepp om det system en del af dessa banker antagit, torde kunna anförag huru som en och annan af dem endast lånar ut pengar på 4 månader (mot 7 procents ränta, sedan de fleste nedsatt densamma till 6 procent) utan rättighet till omsättning. Detta hindrar dock icke att låntagaren, sedan han inbetalt lånet den ena dagen utfår det den andra, Han har emellertid hållits på nåd och onåd och nödgats mot en ofta nog dryg afgift anskaffa penningarne för en dag. . Om icke representationssättet lyckligen förändrats och styret således snart kan komma i andra händer, vore ställningen outhärdelig. Nu JIyser ännu hoppets stjerna för jordbrukaren. Emellertid och på det reaktionen vid en kommande riksdag ej må blifva för våldsam borde rikets nu församlade ständer något besinna hvad deras frid tillhörer och vidtaga någon åtgärd till det betryckta jordbrukets lättnad. Det hörer i första rummet att få hypoteksföreningarnes fjettrar lossade och att hypoteksbankan lemnas fria händer för upptagande af erforderliga lån. . . Det är dock eget att man ej vill inse att jordbruket lika litet som hvarje annat företag kan bedrifvas fördelaktigt utan förlagskapital. Jorden utan kapital till dess skötsel är ock ingen bättre inkomstkälla än en fabrik med full inredning utan pengar till dess drifvande. Man har med och utan skäl klagat deröfver att personer utan förmögenhet inlåtit sig i egendomshandel. Det torde dock kunna bevisas, att just den generation af jordbrukare, som nu till största der len besitter svenska jorden och som från medlet af 1840-talet, utan att ega särdeles stora. kapitaler, egnat sin håg och sina krafter åt jordbruket, lyftat det från den lägervall, hvari detsamma dessförinnan befanns. då jorden var på solida händer, till den höjd det nu -intagit. Det kan ock bevisas, att om en person eger sin jord, utan ett öres skuld, men saknar rörelsemedel, jorden för honom är ett dödt kapital, då deremot den skuldsatte skicklige jordbrukaren, om honom lemnas tillfälle till fördelaktiga lån, skall uppbringa sin jord till rika skördar och si till välstånd och oberoende, landet till båtnad. Medlet är rörelsekapital, men detta är genom en felaktig banklagstiftning jordbrukaren beröfvadt. I fråga om denna lagstiftning hade man bort kunna förutse de verkningar den medfört — kar pitalernas dragande från Jordbruket. Då idkarne af handel och näringar äro betjenade och väl betjenade med lån på kortare tider, äro dessa ruinerande för jordbrukaren, som endast en gång om året skördar lönen för sitt axbete och sina nedlagda penningar. Dethade således varit angeläget, att, innan landet hann öfversvämmas af de nu oktrojerade bankerna som uppsägit alla kapitaler, inrätta banker passande för jordbrukaren eller med andra ord så kallade jordbruksbanker. I stället har man gjort allt för att samtidigt med berörde banker draga alla kaitaler från jordbruket, förglömmande att, om jordbrukaren går under, den florerande handeln: likasom landets näringar deraf skola lida afbräck. Man hade väntat att rikets nu församlade ständer på grund af väckta motioner skulle vidtaga. någon åtgärd för inrättande af jordbruksbanker och att till detta ändamål reserverats bankovinsten, men förgäfves. Ännu är dock ej riksdagen slut och önskligt vore om rikets ständer begärde tillsättande af en komite. som finge sig uppdraet att utarbeta ett förslag till jordbruksbanker, hvilket kunde föreläggas nästa riksdags pröfning. Man har hyst den förhoppning att vår med allt skäl så högt uppburne finansminister skulle välvilligt omfatta ett dylikt förslag och man citerar efter honom ett yttrande att han i denna landets lifsfråga ville lemna efter sig ett testamente, och i sanning skulle han härigenom sätta kronan på sitt stora verk och hans minne skulle af Sverges jordbrukande befolkning bli lika välsignadt, som hans åtgärder i tullfrågan nu af handelsverlden högt prisas. Måtte honom förunnas helsa och förnyade krafter till utförande af detta förslag. Ännu en åtgärd kunde af rikets ständer vidtagas till jordbrukets lättnad. De enda lån, hvaraf jordbrukaren med någon fördel kan sig begagna, äro försträckningarne ur allmänna diskonten, hvilka få omsättas med inbetalning af en femtedel af lånebeloppet. Dessa fonder borde således betydligt förstärkas. Då frågan om handelstraktaten ännu var oafgjord och man befarade motstånd hos bondeståndet, såg man en artikel i den officiella tidningen, deruti man lofvade guld och gröna skogar åt jordbrukaren endast bondeståndet bifölle traktaten. Bland annat bette det, att fonderna i allmänna diskonten skulle betydligt förökas. Bondeståndet har nu godkänt traktaten; få nu se huru artikelförfattaren fyller sitt löfte. Man talar om jordbrukets lyftning och man tillråder jordvrukaren att inskränka sädesproduktion till afsalu och slå sig på boskapsskötsel; men man låtsar ej förstå att härtill behöfs kapital och förlag. Innan ett jordbruk väl egnar sig till boskapsskötsel måste derpå mnedläggas betydliga kostnader, som icke snart ätergäldas, ty endast ett jordbruk i full växtkraft egnar sig härtill, likacaom inkön af Sdlara Ainr til racens förbättring