nade röken från det på stationen ännu qvarstående ordinarie tåget. Någon varning, att detta stod qvar tre gånger längre än tidtabellen föreskref, hade Riex ej lått utåt linien. Hade denna andra bromssignal blifvit hörsammad, är fullkomligt säkert att Riex ännu då skulle kunnat stoppa tåget, så att olycka förekommits. Men denna andra bromssignal hörsammades ej heller. Vittnet Collin märkte åtminstone ingen verkan deraf, ty farten ökades, i stället för att minskas?. Nu blåste?, såsom vittnena uttryckte sig, Riex signal på signal, riktiga nödrop!? Blefvo de åtlydda? Nej! Den ena bromskarlen, Måns Svensson, uppgaf, att han ej hörde de första signalerna — hvilket förefaller otroligt, då vädret olycksdagen var lugnt och signalerna hördes ända in i stationsrummen samt af folk, som befunno sig ett godt stycke från banan. Han påstod sig deremot ha hört ett par sednare, men kunde ej skilja om det var stationseller bromssignaler (d. v. 8. han förstod det ej). Kort sagdt, han erkände att han ej tillskrufvade bromsen, förrän tåget kom tätt inpå grindarne. Nu frågas, om detta var nog tidigt, då Riex nära tre tusen fot derifrån gifvit sin första bromssignal? Den andra bromskarlen, Sjöberg, påstod sig likaledes ej ha hört någon signal, vare sig till bromsning eller för att angifva tågets annalkande till stationen, men att Sjöberg ändå sjelfmant bromsat, när han såg stoppsignalen från stationen, alltså efter det att Riex gifvit sin andra bromssignal. Mot sanningsenligheten af denna Sjöbergs uppgift förekomma likväl högst komprometterande omständigheter, bland andra två vittnens utsago, att de sågo den i sista bromsvagnen stående karlen, just som tåget gick igenom grindarne, skrufva på bromse vefven, tagande det ena vittnet på sin ed, att bromsvefven dervid gick omkring ett par hvarf. Jemte mycket annat låg äfven Sjöberg till last, att han såsom konduktör å tåget under dess fart hade högsta kommandot deröfver, men försummade att utåt linien varna Riex, ehuru han tyckte att denne körde för fort, hvilket enligt reglementet varit hans ovilkorliga skyldighet. Sådan varning sker på det sätt, att bromsen hastigt tillskrufvas samt åter hastigt lossas, då en ryckning uppstår i tåget. Denna åtgärd skall upprepas tills lokomotivförarens uppmärksamhet väckes. Trots alla de komprometterande omständigheter, som gjorde Sjöbergs uppgifter mycket misstänkta, tillläts han ändå vittna mot Riex. Huruvida Sjöberg, som var stationskarl, förstod bromsning, blef heller aldrig klart lagdt i dagen. Efter denna utredning skola sannolikt många inge att, i stället för orden ?nog tidigt?, borde det i utslaget ha stått: alldeles för sent! Om Riex nedgått med noll hastighet på utförlutningen (nu var hastigheten Pnågot för stark? — snälltåg gå dock med mycket större hastighet; men måste ändå stoppa, om hinder att ingå på stationen signaleras), skulle detta ej förekommit sammanstötningen. Till denna öfvertygelse kom referenten vid det anställda proftåget. Nedkrypande från horisontalplanet på utförlutningen, ökades dess hastighet ganska häftigt, och om de å detta tåg befintliga två bromsar i ganska god tid ej tillskrufvats med all makt, så kraftigt att referenten, hvilken stod i en öppen godsvagn, så när ryckts baklänges, skulle detta tåg gått genom norra vexeln. Hade bromsningen å proftåget verkställts på enahanda sätt som å det af Riex förda extratåget, kan referenten ej veta hvar proftåget skulle stannat. Ett dylikt försök ville man dock ej underkasta sig, ehuru derigenom praktisk visshet vunnits, om den af Måns Svensson och Sjöberg verkställda bromsning kunde anses tidig nog. Riex :ömdes för att han ej kunde stoppa tåget. Bromskarlarnes försummelse, hvarpå detta berodde, legaliserades; ty på det sätt denna ransakning utiallit, finnes numera ingen säkerhet för lokomotivförare. 5:0. Man lade Riex till last, att han ej slog back. Detta var briet på själsnärvaro. En behjertad man skulle ha gjort det i thy omständigheter, äfven om det gällt hans lif. Ända till extratåget passerat genom grindarne, och Riex med hjertslitande ton utropade sitt bekanta: Ingen man vid vexeln!? inneburo alla de hittills begångna förseelserna: tågsammansättningen, tågets försenande, Bergströms tillsägelse till Riex, oordningen utåt linien, bristande varsamhets-signaler derom, att ordinarietåget qvarstod å Sandsjö, förhållandet med semaforen m. m. — ännu endast en möjlighet till olycka. Denna möjlighet blef en fasansfull verklighet derigenom att spårvexlaren togs från sin post, en omständighet så mycket vissare, som i utslaget yttras: Ostridigt är deremot, alt olyckshändelsen skulle förekommits, derest extratåget vid ankomsten till Sandsjö station blifvit å annat spår invexladt?. Huru många paragrafer i trafikreglementet än åberopades mot Riex, för att visa det spårvexlaren ej behöfde stå på sin post vid detta tillfälle, tviflar referenten ej på, att spårvexlaren efter denna lexa till försigtighet och ordning någonsin mera vid statens jernvägar tages från vexeln, för att bispringa vid bagagets aflastande, då ett extratägs oförtöfvade ankomst är bekantgjordt genom ett föregående ordinarie. Hvad Riex brist på själsnärvaro angår, så var denna för öfrigt icke större än de många personers, bland dem öfverste Beijer, som stodo vid stationen, sågo det framrusande tåget, hade 1 å 2 minuter på sig; men ändå ej kunde komma sig före att öppna de sista passogerarevagnarnas dörrar och ropa ut de otyckliga, som blefvo massakrerade. Icke heller var Riex bristande själsnärvaro större, än stationsinspektoren Knockenhauers, som, trots Riex upprepade signaler, ej skickade någon person till spår vexeln. På grund af det anförda anser sig relerenten böra upprepa, att ban ej anser Riex oskyldig i hvad som hände, men att han uppenbarligen bort dela det ansvar som drabbat honom med andra personer, som gerom sin försummelse och brott mot reglemente: till stor del vållat olyckan. Au IL a. I. AR Mans 1QC0