räkning af nämnde tid, men dervid omöjligt våga uppskatta denna till mer än 12 minuter, och om han tillfrågades, huruvida han på samvete kunde taga dessa 12 minuter såsom maximum, skulle han ändå derpå svara ett bestämdt nej. 2:o. Riex uppgaf under rättegången, att han till den påskyndade farten föranleddes deraf, att han vid Nässjö uppehölls 5 eller 7 minuler (hvilketdera är outredt) öfver den föreskrifna tiden. Derpå fästade domstolen naturligtvis intet afseende. Det blef dock under ransakningen fullkomligt utredt: att stationsinspektoren Bergström var skulden till dröjsmålet, samt att han, kort före extratågets afgång, ändå 4tillsade Riex att ställa sig tidtabellens föreskrift till efterrättelse?, d. v. s. hålla sig 20 minuter efter det ordinarie tåget. Detta kunde naturligtvis ej ske med mindre än att Riex körde in 5 eller 7 minuter. Hvems var skulden: förmannens, som befallte, eller den underordnades, som lydde? Lägger man härtill hvad lokomotivförarne intygade, ett det ofta hände ett tid kördes in, hvilket referenten sjelf anmärkt både före och efter Sandsjöolyckan; ja, attlokomotivförarne till och med hade tillsägelse derom, och att i allmänhet aldrig anmärkning gjordes mot en lokomoltivförare, som kom öfver 5 minuter för tidigt till station (5 minuter voro enligt trafikreglementet tilllåtna), så synes detta tala till Riex ursäkt för den påskyndade farten. 3:0. Riex anförde till försvar för att han ej kunde åtlyda stoppsignal den omständigheten, att extratåget hade för få bromsar. Det var försedt med två, men borde enligt reglementet haft tre eller fyra, ehuru sjelfva trafikstyrelsens ombud ej syntes vara riktigt säker på den paragrafs tolkning, som handlade härom. Referenten blef dock under målets handläggning i tillfälle att se det så praktiserades, att 19 tomvagnar, eller lika många som det af Riex förda extratåget bestod af, var försedt med fyra bromskarlar. Läsom huru denna anmärkning af Riex affärdas i utslaget. Det lyder: ...?men som Riex medgifvit, att han ej före sin afresa från Nässjö härom framställt någon anmärkning, och att endast en bromsare medföljt tåg af enahanda beskaffenhet, som extratäget, hvaraf någon olägenhet för tågets behörica förande icke veterligen uppkommit eller kunna af Riex uppgifvas, lemnar häradsrätten berörde invändning utan vidare afseende?, Under ransakningen upplystes: att stationsinspektoren Bergström var så okunnig, alt han inräknade tenderbromsen i tågets bromsar; att han ernade medsända blott en bromsare, men att en andra sådan, Måns Svensson, på Riex derom framställda begäran, fick medfölja, emedan Mäns Svensson, hvilken var jernvägsarbetare, ändå skulle ned åt linien; att flera af de i målet, säsom sakkunnige män, hörda lokomotivförare förklarade, att de icke skulle vågat med extratå et, under sådan väderlek som rådde olycksdagen, gå ned på utförlutningen vid Sandsjö, om detta haft endast en broms, enär de i sådant fall icke med säkerhet skulle kunnat stoppa tåget hitom stationsorindarne, helst om de, nedkomna på utförlutningen, först då blifvit varskodda om hinder på stationen. Vidare upplystes: att detta tåg var det forsta tåg af enahanda beskaffenhet Riex fört. Han hade visserligen förut fört gruståg, bestående af lika mänga vagnar, men förkla rade, att dessa dels i följd af sin konstruktion, dels af mellan hjulen nedrasad sand och bristande smörjning varit sådana, att någon broms knappt erfordrats ; han hade tvärtom, såsom han uttryckte sig: måst släppa på ånga, för alt gå ned?. Utgången bevisade också allra bäst, att extratåget hade för få bromsar, helst karlarne, som medskickades för att sköta dem, voro så opålitliga som de voro. Om två bromsar på ett dylikt tåg äfven må anses tillräckliga, kan ett fall såsom här inträffe, då bromskarlarne hvarken höra eller förstå signalerna, eller ock hända att en broms vår sönder. I så fall är lokomotivföraren redlös, och menniskors välfärd och lif beroende af slumpen. Beträffande de i utslaget förekommande medgifvanden, som Riex påstås ha gjort, hänvisas läsaren till en jemförelsmed hvad här ofvan omnämnts vara af ransakningen utredt. Skulle någon tvifla på hvad referenten i detta fall :nfört, är han beredd att på sin ed taga förestående uppgifter. Han litar ej på någons auktoritetstro och frukta: icke att säga sanningen. Dessutom frågas: vartill skulle en protest, inlagd af Riex mot tågets cammarvsättning, tjenat, då stationsinspektoren tolkade reglementet så, att han inräknade tenderbromsen i tågbromsarve och naivt medgaf, att han skulle tillkopplat flere tomvagnar i extratåget, om det funnits flera, oaktadt han ej egde mer än två bromsvagnar på stationen att disponera för detsamma? Efter allt utseende förstod dock ej Riex sjelf den fara för hvilken han blottställdes. För öfrigt tillhör tågets sammansättning stationsinspektoren, som derför är ansvarig. Lokomotivföraren kan protestera, men han måste afgå med det mest oefterrättligt san:mansatta tåg, om stationsinspektoren befaller. 4:o. Riex kunde ej åtlyda stoppsignal och stanna utom stationsgrindarne, och han her sågom en ytterligare och den hufvudsakliga orsaken dertill anfört, att hans bromssignaler ej åtlyddes af bromskarlarne, hvarför det icke stod i hans makt att hejda tåget. Huru affärdas denna invändning i utslaget? Derom yttras efter cn läng deduktion och åberopande af många parografer i trafikreglementet, liksom detta skulle varit sturkare än tyngdlagarne: orsrestesen ter tt äts n rer enn häradsrätten finner något tvifvelsmål skäligen ej höra ega rum derom, att den bromsning, hvilken uf Sjöberg och Mäns Svensson verkställts, egt rum nog tidigt för att, om extratåget förts med föreskrifven hastighet, behörigen medverka till detsammas stannande före sammanstötningen med ordinarie tåget.? Referenten vill nu med de fakta ransakninoen ocf vid handen strävot för ögonen