het, hvars ankomst skulle förvandla den trefliga bostaden på Hamley Hall till ett stort, ståtligt slott. Osborne, också, som med en viss blaserad min talade om och klandrade alla skönheter i trakten, då han var på besök hos mrs Gibson, och som älven i sitt hem gerna antog höga later, hvilken ojemförlig skönhet hade han valt till sin maka? Och om han sjelf var nöjd med sitt val, hvarför behöfde han då dölja giftermålet för sina föräldrar? Men Molly slutade snart med sina gissningar; de voro till iogen nytta, de ledde till ingenting. Det var kanske icke en gång rätt att gissa, då hon lofvat att aldrig tala om saken. Detta löfte stängde öfverallt vägen. Molly var nästan rädd för att återse bröderna vid middagsbordet, men de voro sig alldeles lika, som om ingenting händt. Squiren var ovanligt lyst, antingen af sorg eller missnöje med Osborne. Annu hade icke fader och son vexlat ett enda ord utom angående de minsta småsaker; Osborne antog ett likgiltigt sätt, då han talade med fadren, hvilket tydligen ej var naturligt, men som på intet vis verkade försonande. Roger — lugn, ailvarsam, naturlig — talade mera än någon annan, men äfven han var nedstämd och ledsen, af många orsaker. I dag vände ban sig förnämligast till Molly med några temligen långa berättelser om nya upptäckter i naturalbistorien, hvarpå föga behöfde svaras. Molly hade väntat sig att Osborne skulle vara sig olik på någotsätt -— se ond elier förlägen eller orolig ut, eller se ut so:n om han vore gilt man? — men han var precist densamme som lörut: vacker, elegant, med ett utseende af trötthet vid lifvet, som alltid uppenbarade sig i hans blie. kar och hållning, hjertlig mot sin bror, artig mot Molly, inom sig orolig öfver för