EP BAI MVIS TIM JUL, 20 STOCKHOLM jer 20 Mars John Bright och reformfrågan i England: (Slut fr. n:r 67.) I Slutligen förtjenar Brights ställning til JAmerika, isynnerhet under det olycklige I secessionskriget, att i korthet omnämnas. Från början af sin politiska bana uttalade han oförställdt och många gånger sin be undran för den nordamerikanska republikens statsinrättning och historia. Likasom den store nationalekonomen och bepröfvade frihetsvännen John Stuart Mill tvekade han aldrig att öppet bekänna och gifva skäl för dessa sina känslor, ehuru han mycket väl visste, att flertalet af hans landsmön voro af olika åsigt. Han erkände i sjelfva verket att Förenta Staternas historia praktiskt bevisat, att en republikansk regeringsform företrädesvis är egnad att förverkliga de ider, hvilka han så länge hyllat såsom de högsta i statsförhållandena. Den känsla af afund, som fyller de flesta engelsmäns hjertan, den missunsamma svartsjukan på ett systerfolks uppblomstrande makt slog hans storsinnade själ med förakt ifrån sig. Han såg i den nordamerikanska unionens kraftiga förkofran endast ett vackert föredöme, som manade menskligheten till efterföljd. Och ur denna synpunkt var han stolt häröfver, och detta destomera som unionens befolkning i många afseenden var genom seder, språk och härkomst beslägtad med den engelska nationen. Hans tal rörande nordamerikanska förhållanden bevisa klart, att han begripit Förenta Staternas konstitutions historiska utveckling och anda och icke skyr atti denna dager äfvem för andra framställa hvad han ansåg sannt. När secessionskriget år 1861 tog sin blodiga början, ställde sig John Bright med mycken bestämdhet på unionens sida. Han tycktes ha genast begripit rebellionens verkliga orsaker. Med riktig takt insåg han, attnorden faktiskt och obestridligt befann sig på defensiven, så tillvida som den endast försvarade nationens integritet. Han såg att den republikanska frihetens sak låg oviss i den sväfvande vågskålen. Från resningskrigets utbrott ända till denna dag, då den allmänna harmen i England steg så högt i sin förblindelse, att ett försvar för norden nästan var farligt, då unionens vänner och försvarare öfverhöljdes med hån och spe från Spithead, till Cap Wrat, ifall de öppet bekände sina sympatier för norden, då hans egna valmän och understödjare i fabriksoch manufakturkretsarne svårt ledo af bristen på bomull och med bitter klagan högljudt påyrkade Englands och Frankrikes inblandning, under hela denna tid visade sig John Brights fasta och orubbliga karakter i sin ljusaste dager; ständigt och öfverallt fann man i honom den ?justum et tenacem propositi virum?, som med ihärdighet, värme och oförskräckthet emot hela England representerade uuionens sak oeh aldrig teg, då tystnad skulle ha varit ett förräderi mot friheten. 1 uni onens lyckliga återställande ser Bright med stor belåtenhet fastställelsen af det faktum, att den republikanska frihetens grundsatser förmått segerrikt uthärda de svåraste och farligaste stormar; men i mordet å Abraham Lincoln ser han den skändligaste, blodiga frukt af söderns förräderi. The Morning Star, som grundades år 1856, är John Brights och den s. k. Manchesterskolans ansedda -organ och har alltid varit en trogen och skicklig försvarare af unionen och slafvarnes emancipation. Äfven på den sista tiden, då de förlärliga händelserna på Jamaica måste vända den allmänna nppmärksamheten på denna ös bristfälliga politiska och sociala förhållanden står Morning Star i förbund med Daily-News på de förtrycktas sida. Såsom ett litet prof på Brights vältalighet vilja vi här meddela några korta utdrag ur två af hans tal, som han höll på den tiden, då nordens seger öfver den rebelliska södern var ganska tvifvelaktig. Slutet af ett tal, som van höll i December 1861, är följande: ?Om unionen skall upprättas eller ej, om södern skall tillkämpa sig en ohederlig sjelfständighet eller ej, det vet jag icke och kan ingenting förutsäga derom. Men så mycket tror jag mig veta, alt inom få år, ganska få år skall detaf de 20,000,000 fria menniskor, som nu bebo norden, ha blifvit 30 eller 50 millioner, en hefolkning lika stor som Englands eller derutöfver. Men då denna tid kommer, är det min varmaste önskan, att man då aldrig må säga, att England, deras fäders land, under de bedröfligaste och mörkaste stunder, då deras fädernesland rundtomkring hotades äf de svåraste faror, stått med isande köld och lugat seit på, känslolös för det så nära be slägtade folkets jämmer och elände. För min del har jag blott detta att säga: Jag EA SE SK