utbrista i högljudd gråt tills hon hunnit till sitt eget rum. Hennes sinnesstyrka hade redan länge varit alltför hårdt pröfvad, utan att i verksamhet finna den naturliga afledaren för sorgen. Det hade redan förut förefallit henne så smärtsamt att på detta sätt lemna Hamley Hall, och nu skulle hon bära med sig derifrån kännedom om en hemlighet, geom hon aldrig borde fått veta och som medförde ett tungt ansvar. Derefter började hon naturligtvis undra hvem som kunde vara Osbornes hustru. Molly hade icke som förtrogen vän kunnat vistas så länge inom familjen Hamley utan att väl veta hvilka planer som uppgjordes för den blifvande lady Hamleys mottagande. Squiren, som också ville låta förstå att hans äldste son och arfvinge var långt öfver Molly Gibson, dokiorns dotter, hade ofta, i början af deras bekantskap, innan han kände Molly så väl, utbredt sig öfver det präktiga, högborna och rika gifte, som skulle stå till buds för slägten Hamley af Hamley, representerad af hans talangfulle, vackra, lysande son, Osborne. Mrs Hamley hade också, utan att tänka derpå, ofta talat om alla de förslager hon ständigt uppgjorde för att vänligt emottaga den blifvande sonhustrun. tFörmaket skall möbleras om, när Osborne gifter sig —4 eller: Osbornes hustru vill säkert bo i vestra våningen; det blir väl icke så roligt för henne att bo hos oss, gamla, men vi skola ställa det så att hon känner det så litet som möjligt —4 eNaturligtvis, då vi få mrs Osborne lut, skola vi försöka skaffa henne en ny vagn; den gamla är god nog för oss —4 och så vidare. Dessa och dylika uttryck, gjorde att Molly tänkte sig den blifvande mrs Ösborne, som en förnäm fröken af stor skön