välmenande person kan råka sprida ut hvad som är så angeläget för mig att hålla hemligt. s Jag vet att det är din åsigt att denna sak bör döljast, sade Roger. Godt, låt oss icke begynna den gamla tvisten igen, åtminstone ej i tredje persons närvaro. Molly hade hela tiden mycket svårtatt låta bli att gråta. Då hon hörde sig benämnas tredje person, inför hvilken samtalet ej kunde föras fritt, sade hon: Jag skall fara hem i morgon. Jag borde kanske aldrig hafva varit här. Jag är mycket, mycket ledsen. Men jag vill försöka glömma hvad jag hört. eDet kan ni icke, sade Osborne, ännu harmsen. Men vill ni lofva mig att aldrig fala derom till någon — ej ens till Roger eller mig? Vill ni försöka att handia och tala som om ni aldrig hört detta? Jag är viss på, efter hvad Roger sagt mig om er, att jag kan lita på ert löfte om ni ger mig det. Ja, jag lofvar er det4. eade Molly och räckte honom sin band. Ösburne tog den, men så som om han ansett det öfverflödigt. sJag iror ej jag skulle talat derom, älven utan detta löftet, tillade hon, men det är kanske bättre att binda sig i sådana saker. Jag går-.nu. Jag skulle önska att jag aldrig kommit in här. Hon lade sakta bort sin bok och gick mot dörren. Roger öppnade den för henne och såg på henne, och — hon kände det — läste hennes känslor. Han fattade hennes hand och tryckte den varmt och bjertligt och hans blickar uttryckte både deltagande och ledsoad öfver hvad som händt. Hon kunde knappt afhälla sig från att