Åh nej. Det är så frisk och behaglig luft i dag.? Hon satte sig på nedersta trappsteget och började åter att läsa; Osborne satt och skref vid det gammalmodiga skrifbordet vid fönstret. Under några minuter herrskade en djup tystnad, blott afbruten af pennans rasslande öfver papperet. Derpå hördes hastiga steg utanför och Roger stod i dörren. Han vände ryggen ät Molly och såg blott Osborne som satt i ljuset. Han räckte den sednare ett bref och sade nästan andlös: sHär är bref från din hustru, Osborne! Jag gick förbi posthuset och jag trodde —4 Osborre reste sig häfigt. Han såg mycket ond och ledsen ut. Roger! hvad har du gjort! Ser du icke henne? Roger såg sig om och Molly reste sig 1 sin vrå, röd som blod och darrande och oiycklig, som om hon varit den största brottsling. Emellertid var hon den första eom bröt tystnaden. Jag är så ledsen öfver dettat, sade hon. cJag kunde ej hjelpa att jag hörde hvad ni sade. Men vill ni icke lita på mig, på min tystlåtenhet? Var så god och säg att ni vet att jag ej skall säga ett ord om äetta, tillade hon med törar i ögonen, vänd till Roger. Det han icke hjelpas nu, sade Osborne dystert. Men Roger, som visste huru farligt ett sådant ord kunde vara, borde hafva sett sig om innan han yttrade det. Ja, det borde jag visst, sade Roger. Jag år mera ledsen sjelf än du kan tro. Men i alla fall är jag så viss om er tystlätenhe: som om min egen, sade han till Molly. uJat, sade Osborne, men du ser ju sjelt huru lätt det kan hända att äfven dena mest