Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Det har blifvit en inrotad vana att ondgöra sig öfver Stockholms stadsfullmäktige, och det skulle alldeles icke förvåna oss om, efter det djupa tag, som debetsedlarne gjort i plånboken under Mars månad, det kanske ännu öppna såret svider och framkallar sådana smärtans rop, som i gårdagens artikel under rubrik ?Omvalen af stadsfullmäktige? förnimmes. Artikelförfattaren har framdragit och skulle naturligtvis alltid såsom en kärnpost på stadsfullmäktiges stora syndaregister framdraga Nybrovikens fyllning. Vi vilja dock i all ödmjukhet fråga: Har det verkligen icke varit nog taladt om denna sak, som nu icke kan ändras? Eller är det meningen att frågan skall bli stående med öppet galler såsom en sorts Phustafla? för Aftonblads-läsarnes ögon? Vi äro icke bland dem, som hafva orsak att hysa några öfverdrifna sympatier för Stockholms stadsfullmäktige, men rätt skall vara rätt, och den som ger sig till skoningslös domare öfver en korporations åtgöranden, den borde visserligea hafva nägra fingervisningar att gifva, huru han tänkt sig att dessas åtgöranden bort genomföras. Våra stadsfullmäktige öfvertaga af stadens äldste? stadens förvaltning i ett nästan fullkomligt medeltidsskick; då de nu ville söka få igen hvad dessa försummat att i enlighet med tidens kraf uträtta — hvad var naturligare än att sådant skulle fordra större uppoffringar än de vanliga skattebidragen? Sjukhus, broar, nya gator, försköningar — sådana saker får man minsann ej för intet. Dessutom fingo stadsfullmäktige en icke förut beräknad utgift i de uppoffringar som måste göras för sammanbindningsbanan och hvilken utgift är den största som hittills förekommit. Hade det nu varit bättre, att de följt stadens äldste i spåren och ekonomiserat med t. ex. att uthyra stadens gator till tobaksplanteringar och beten, i stället att försätta dessa gator i farbart skick? Vi fråga blott. Den gamla frågan om skuldsättning för produktiva och nödvändiga ändamål hade vi trott skulle blifva nöjaktigt löst under de heta riksdagsstriderna i jernvägsfrågan, utan att artikel-författaren behöft för denna frågas skull rida upp mot stadsfullmäktige med ett slags försäkran, att fullmäktige icke sjelfva veta hvartill de skola använda lånet. i hafva dock i Aftonbladet sett till hvilka ändamål lånet skall användas och uppmana artikel-förf:n att, innan han nästa gång skrifver, taga reda derpå. Detta oupphörliga kältande, som bedrilves med stadsfullmäktige, skall slutligen göra, att vi ej få några som vilja åtaga sig detta lönlösa arbete, hvars enda vinst tyckes vilja blifva tadel. Och finnes det personer, som antingen af ren patriotism, af verksamhetsbegär eller som i förtroendet se en utmärkelse och derför åtaga sig besväret, — så skall man genom det eviga tadlet binda deras länder, och vårt kära BStockholm, som just höll på att rusta sig, så att det någorlunda skulle kunna följa med andra hufvudstäders utveckling, skall naturligtvis återigen pressas tillbaka. Artikelförfattaren tyckes i sina åsigter mycket närma sig vissa egare af gamla hus, hvilka tro sig då och då kunna öka på hyrorna, utan att de anse sig hafva någon förpligtelse att reparera, eller tidsenligt förbättra; men följden blir den, att andra husegare, som bättre följa med sin tid, draga till sig alla hyresgästerna, så att dessa så ytterst sparsamma herrar till slåt ej hafva den minsta inkomst af sina gamla egendomar. Hade den förra stadsstyrelsen, stadens äldste, fått sitta qvar i orubbadt bo, så hade vi för visso fått spela rollen af dessa egäre af gamla drepärerade hus, och vi