Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

fader och son, än det som kom af sorgen och pröfningen från Guds hand. Och detta plågade den känsliga flickan obeskrifligt. Men fastän squiren och bans son träffades och helsade på h:arandra vid frukostbordet, undveko de med afsigt att tilltala hvarandra. Det ämne som naturligast kunde blif vit bragt å bane emellan dem, hade väl varit Osbornes resa dagen f. ut; men han hade ej sagt ett ord om hvarifrån han kom och squiren vide ej häntyda på något som kunde framlocka hvad hans son kanske ville dölja. Hos båda låg också på djupet den outtalade ianken att underrättelsen om Osbornes skuldsättning påskyndat, om också ej helt och hållet förorsakat mrs Hamleys sjukdom; alla frågor och svar i detta ämne voro derföre naturligtvis förbjudna. Deras försök ett .amtalia rörde sig egentlicen kring dagens små händelser och ställdes förnämligast till Roger och Molly. Allt detta kunde icke åstadkomma någon vänlig stämning, utan blott en mycket tunn yta af höflighet och tillfälligt stillestånd. Långt innan aftonen önskade Molly af allt hjerta att hon antagit sin fars förslag och följt med honom hem. Ingen tycktes behöfva henne. Mrs Jones, sjukvakterskan, försäkrade henne gång efter annan att mrs Hamley icke ens nämnt hecnes namn, och hennes små tjenster i sjukrummet voro öfverflödiga, sedan man erhållit en särskild vårdarinna för den sjuka. Osborne och Roger tycktes vara allt i alla för hvarandra, och Molly insåg nu först huru nyttiga hennes korta samtal med Roger varit, emedan hon alltid dervid fick något att tänka öfver, under sina ensliga dagar. Osborne var ytterst artig emot henne och uttryckte sin erkänsla för den vård hon egnat hans mor, på det angenämaste sätt; men han tycktes blott ogerna visa henne