Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

hvilken stor förändring Osborne undergått. Han hade blifvit blek och mager och såg alldeles uttröttad ut, hvartill resan och oron öfver modren naturligtvis voro orsaken. Han var ej heller på långt när den eleganta kavaljer, som för två månader sedan kom på besök till hennes styfmor, tyekte Molly. Men han behagade henne dock vida mer nu än då. Han var enklare i tal och sätt, och sökte ej dölja sina känslor. Han frågade så bjertligt efter Roger, som om han längtat mycke efter honom. Roger var ej hemma. Han hade farit till Asheombe, för att uträtta något ärende för squiren. Osborne väntade tydligen med största oro på brodrens hemkomst, och gick ut och in i förmaket, sedan han ätit middag. Ni är viss på att jag ej kan få se henne i afton?? frågade han Molly för tredje eller fjerde gången. . ?Nej, visst icke. Jag skall gå upp igen, om ni vill. Men mrs Jones, sjukvakterskan, är en mycket bestämd person. Jag gick upp medan ni åt middag och frågade om man fick komma in, men mrs Hamley hade då nyss tagit sina droppar och fick ej på några vilkor blifva störd, ännu mindre upprörd.? Osborne fortfor att gå upp och ned i det ånga rummet, och talade halft för sig sjelf, halft till Molly: Jag skulle önska att Roger komme hem. Han tyckes vara den enda som har lust att taga emot mig som en välkommen gäst. År min ar alltid så mycket deruppe i min mors rum, miss Gibson ?? Ja, allt sedan det sista anfallet af sjukomen. Jag tror att han förebrår sig att ;j hafva oroat sig tillräckligt förut.? Ni hörde de ord han sade till mig? Det var just ej någon välkomsthelsning, eller