Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

ej att Osborne hade kommit, utan sökte Molly för att bedja henne skrifva ett bref. Osborne steg icke upp för att helsa på sin far. Han var så uttröttad, så öfverväldigad af smärta, så främmande för fadren, som genom sitt skarpa, misstänksamma bref aflägsnat honom ifrån sig. Om han blott visat den minsta hjertlighet mot squiren i detta ögonblick, så hade allt åter kunnat blifva godt. Men han sade ej ett ord, utan väntade på att fadren skulle 1å se honom. Squirens blick föll också slutligen på honom. Ni här, sir!4 sade han. Och afbrytande de föteskrifter han skulle gifva Molly, lemnade han rummet ögonblickligen. Hans hjerta Jängtade nog till den förstfödde sonens hjerta, men ömsesidig stolthet skilde dem åt. Squiren gick emellertid direkte till taffeltäckaren och frågade honom när mr Osborne ankommit och om han fått några förfriskningar. Ty jag glömmer allting nu, tror jag?, sade den stackars squiren och lade handen öfver pannan. Jag kan ej, om det än oällde mitt lif, komma ihåg om vi ätit middag i dag eller ej; de långa nätterna, sorsen och nattvaket göra mig alldeles yri ufvudet. Kanske ni vill spisa middag med mr Osborne, sir? Mrs Morgan skickar just nu app maten, Ni satt knappt till bords i mid: dags, sir, ni steg strax upp igen, ty ni trodde att hennes nåd frågade efter er. Ja, jag kommer ihåg det nu. Nej! jag vill ingenting ha. Fråga mr Osborne hvad slags vin han önskar. Kanske han kan äta och dricka, sade squiren och gick upp i sjukrummet med bitterhet såväl som sorg i njertat, Då Jjusen inburos, varseblef Molly först