Aftonbladet – 21 mars 1866, sida 2

tändigt opponerat sig mot de båda stora artierne, tories så väl som de konservativa vhigs, här ban dock förvärfvat full aktning å åda sidor. Hans talent såsom logicus och ffektfull talare samt hans ärlighet och ihfriga iasthet äro allmänt erkända. Det mod ch den seghet, hvarmed han stundom förvarar opopulära satser, nödga till och med em till beundran, för hvilka hans reformlaner äro en verklig styggelse, och det är ngen öfverdrilt, om man säger, att den ngelska radikalismen genom Bright vunit inåt i djup och innehåll, och utåtiakting oeh anseende. När John Bright inick i parlamentet, var de radikalas skara cke stor; nu börja de fruktas af sina mottåndare. Några af de största och mest lomstrande städerna skicka nästan regelpundet radikala representanter till Westainster, och män, hvilka mån icke kan frånsäga grundliga kunskaper och politiskt för1tseende, förklara med bestämhet, att den id icke är aflägsen, då radikala id6er, hvilka edan fått fast fot i teorien, skola erhålla oroktisk tillämpning i England., Blott alltför ofta äro det progresiva partiets ledare hos en nation fysiskt och moraliskt bankrutta subjekter, som blott äro i ständ att genom läga demagogknep upptänd. folkets blinda lidelser till :öfverlagda handlingar, och blott alltför ofta har den rättvisaste och ädlaste sak blifvit för lång tid förfuskad och förderfvad genom lumpna efterapare af en missförstådd jakobinism. Till denna sorts ?folkvänner? och frihetskämpar? ha, såsom man vet, äfven i England många hört, hvilka Heinrich Heine i sina ?Engeiska fragmenter? skildrar såsom häftiga, tandagnislande revolutionärer, som skrika på parlamentsreform, för att åstadkomma omstörtning af alla former, seger åt vinningslystnaden och pöbelvälde?. Men huruvida de båda Hunts (de grundlade år 1808 den i radikal anda hållna ?Examiner?) och William Cobbet kunna räknas dit, såsom Heinrich Heine gör på detta ställe, torde dock vara tvifvel underkastadt. Men John Bright är med säkerhet ingen bland dessa tomma skrikhalsar och folkföriörare, hvilka föregifva sig kämpa för friheten, men i sjelfva verket blott arbeta reaktionen i händerna. Hans radikalism afskräcker in en sansad :rihetsvän, emedan han icke åt något håll slår öfver till en opraktisk idealism. Det är derföre icke att undra på, alt den radikale John Bright för närvarande räknas bland Englands främsta män, sedan han gång på gång bevisat, att hans politiska grundsatser utgått från ett ärligt och allvarligt begrundande och icke sakna en fast grundval. Man kan i få ord teckna John Brights karskter: Han är ädel, ståndaktig, oförfärad och vältalig. Han är ädel, ty han är fri från all Sr fåfänga och all lumpen äregirighet samt kämpar för sina åsigter och grundsatser, de må vara populära eller opopulära. Han är ständaktig, ty han är trogen sin ivnersta öfvertygelse och outtröttlig stt representera och sprida denamma. Han är oförfärad, moraliskt orädd; ty intet hinder, intet tadel, icke det mäktigaste motstånd äro i stånd att afhålla honom från att modigt uttela misshagliga, men sanna tapkar. Han är vältalig; ty under det han talar, sitter den mest klandersjuka och oroliga lagstiftande församling i verlden tyst och känner sig nödgad att med djup uppmärksamhet följa utvecklingen af hans ider, hvilka en stor majoritet I. denna församling betraktar såsom förderfliga och afskyvärda. Brights karakter bir, för såvidt en mångårig offentlig bana ger tillfälle att bedöma den, stämpeln af senningskärlek och frimodighet. Han är öpjenhjertig nästan till öfvermåtl. Han är ingen durchdrifven, intrigant statsman och låter sällan eller aldrig sina handlingar bestämmas blott och bart af nyttighetsskäl. Den s. k. code of expedieney är icke för honom den högsta lagen för statsmannavishet; ty han är ingen vän af den politik, för hvilken hvarje medel att ernå ändamälet är godt. Likasom hans rättskaffenshet såsom affärsman är ren och oklanderlig, likaså ha hans politiska motståndare blott att frukta för hans vältalighets styrka och harm, men äro deremot trygga för alla ilskna och omanliga angrepp. John Bright tyckes icke vara bestämd att bli en ialla alseenden stor statsman ; han är för hastig, för litet tålmodig mot främmande meningar, för sträf och frånstötande i försvaret för siva Jegna åsigter samt för meddelsam och öppen i utbytet. af de tankar och känslor, som uppIfylla hans hufvud och hjerta. Hans qväkareblod tillåter honom icke att sitta stilla och tålmodig, då djupa, sociala sår från alla håll gapa mot bonom. Ehuru qväkare skulle han med förtjusning öfvertaga ledningen af en laglig reformrörelse, om denpnas syftemål vore att afskaffa alla missbruk, I hvilka han så grundligt hatar. Så länge I det gäller att öfverändakasta en föråldrad loch oduglig lag, är John Bright helt och I hållet på sin plats; men när tiden är inne Jatt ekapa en ny och rättvis lag i stället för Iden upphäfda, torde det vara rådligt att förlita sig på en mer belänksam och lugn . fem än Bright är. Likasom lord Brougham är han stor i oppositionen, god i försvaret, ävnu bättre i sntallet. I det sistnämnIdastridssättet ligger hans egentliga styrka. Han är en praktisk menniskovän, för ett I strängt rättrådigt och återhållsamt lif och I finner sitt nöje och sin pligt i att bevisa I medmenniskar välgerningar. Hjertlig i vän; ve och mild i umgängeslifvet, är han omItyckt af de flesta, aktad af alla. Han beletter i hög grad alla en gentlemans egenlskaper och ett närmare umgänge med hoInom verkar välgörande och angenämt. Med Jeitt-bäftiga lynne sårar han dock icke sällan landras känslor och plägar icke väga siva lord med guldvigt, då han hänföres af ett lämne, som intresserar honom. I hans sätt röjer sig en viss strätf kärfhet, hvilken man, då man första gången är i sällskap med I honom, väl är benögen att taga för grofhet och illvilja, men som i sjelfva verket blott måste betraktas såsom en följd af hans en)dast ensidiga och på det rent praktiska riktade uppfostran. Hvad Brights yttre företee:se beträffar, så