Aftonbladet – 20 mars 1866, sida 2

M— nt på att jag lefver. Men min far yttrade sina misstankar på ett sätt, som retade Osborne, eå att han ej ville rättfärdiga sig så myeket som han möjligen kunnat. Jag har blott föga inflytande öfver honom, eljest skulle vår far redan veta allt. Ja, vi måste lemna allt detta åt tiden — den utjemnar så mycket, tillade han nickande. Min mor skulle hafva ställt alltsammans till rätta om hon blott varit sig lik.t Han gick och lemnade Molly mycket nedslagen qvar i biblioteket. Hon visste nu att hvärje medlem af denna familj, som hon så högt värderade, befann sig invecklad i svårigbeter, hvarur hon ej såg 2 möjlighet för dem att reda sig. Den lilla hjelp hon kunde gifva, förminskades dagligen efter som mrs Hamley mer och mer öfverväldiades af opiaternas inflytande. Mr Gibson hade redan tulat om att hon för allvar skulle återvända hem; hennes styfmor önskade det, just icke af något egentligt skäl, ren af många små fragmenter af skäl. Mrs Hamley behöfde henne föga, och tycktes blott en och annan gång påminna sig hennes tillvaro. Hennes far menade — sjelf hade hon ej tänkt derpå — att det ej passade sig riktigt för henne att förblifvaien familj, hvars enda gvinliga medlem var en nästan döende sjukling. Men Molly hade bedt så innerligt ut få stanna qvar ett par dagar till, blott .vå dagar, till fredagen i denna vecka. Om vrs Hamley skulle behöfva henne, sade hon med tårar i ögonen, och hon så skulle hafva rest utan att säga ett ord till den sjuka, så skulle det se så ovänligt, så otacksamt ut! Mitt älskade barn, tro mig, då jag föräkrar dig att hon snart icke behöfver nåson hos sig! Hennes känslor för det jorliska äro alldeles slocknade. (Forts.)