Aftonbladet – 17 mars 1866, sida 3

hus för s. k. småskolor ä landet, n:r 69, rörande väckt fråga om förändrad grund för utgörande af fjerdingsmans aflöning m. m., n:r 70, i anledning af motion om tillåtelse för åboer å hemman, som bergverken fått af kronan skatteköpa, att till sig lösa skatterätten och n:r 71, rörande motion om förändring af pastoratens indelning. Ståndet åtskildes kl. 1 e. m. Vecko-krönika. Innehåll: Svårigheten, för att icke säga omöjligheten att vara hela verlden till lags. — Ett gammalt exempel derpå. — Huru en rättskaffens och bra tidning bör vara beskaffad. — En klav funnen för Nya Dagligt Allehandas bedömande. — Hvad som antages icke vara af beskaffenhet att kunna intressera en större allmänbet. — Det bästa samhället. — Lars Magnus Carlssons anförande i traktatfrågan, — En rysligt tillämnad reklamation af Björkman. Det är en gammal historia, som ni kanIske hört förut, om en bonde, som skulle Itill marknaden för att sälja en häst och Ihade tagit sin unga son med sig på färden. Under de första vägstyckena ledde han hästen vid sin sida. — Nej se, hvilken toker, hånade honom några förbifarande ungherrar från staden; der har han en präktig häst att rida på, och så vanI drar han ändå till fots. — De ba rätt, tänkte bonden, satte sig upp och red vidare ett stycke. Då mötte han några andra vägfarande, som anmärkte att det vore skamligt att han, stora karlen, färdades sålunda i all bagvämlighet och lät den stackars gossen gå. — Det är sannt, medgaf fersgubben, steg af hästen och lät gossen sitta upp i sitt ställe. — Att pojken inte skäms, utropade då de förbifarande; der sitter han på hästen -och kråmar sig, och låter sin gamle far traska bredvid. För att icke ge anledning till nya anmärkningar klef nu fadren också upp på hästen; men då förklarade de vägfarande att det vore både synd och skam att sålunda belasta det stackars kreaturet med en dubbel börda. — Ja, sade bonden, hvars fyndighet nu var i det närmaste uttömd, sedan hästen nu burit oss på alla möjliga sätt och vis, hvilka alla blifvit ogillade, så ser jaj ieke någon annan utväg än att vi ta oci bära hästen. Månne denna fortskaffningsmetod fullkomligt nedtystade anmärkarne? Vi tvifla. Tidningarne röna samma svårighet som bonden färofvan; hur man vänder sig har man alltid någon Rundgren eller Pettersson i hälarne. En spirituel fransk författare, Henry Murger, bar i sina ?Uppträden ur skojarlifvet (Scenes de la vie de Boheme4, som boken heter på franska), i några lika komiska som träffande drag framställt de anspråk allmänheten på en rättskaffens tidning eger. Samtalet föregår på kaftet Momus, beläget vid gatan BSaint-Germain-IAuxerrois. Den ene interlokutören, Monsieur Rodolphe, är en ung, fattig litteratör; den andre, hr Mouton, tillhör tjenstemannaklassen, d. v. 8. han har en liten aktuariesyssla vid fjerde arrondissementets byrå, och idiotismen står att läsa i kolossala bokstäfver på hans skrynkliga panna, som är betäckt med en liten svart kalott. — Herr Rodolphe! skriker han med en gnällande stämma, skakande den unge mannen, som han håller fast vid en af knapparne i hans rock, tillåter ni att jag säger er min mening? Nåväl, tidningarne duga samt och synnerligen till ingenting. Antag, en supposition; jag är en familjefar, är det icke 8å?... Godt... Jag kommer för att spela ett parti domino på kafeet. Följ noga mitt räsonnemang. — Gå på, gå på, säger Rodolphe. — Nåväl, fortfar pappa Mouton, markerande hvar och en af sina fraser med ett knytnäfslag, som kommer glasen på bordet att hoppa. Nåväl, jag kastar mig öfver tärningarne, godt... Hvad är det jag ser? Den ene som säger hvitt, den andre som säger svart, och bull, bnll, bull, bull, bull brrr, brrr, brrr, brrr, brrr. Hvad rör nu detta mig? Jag är en familjefar, som kommer för.v ä — Att spela sitt parti domino, säger Rodolphe. v air — Alla aftnar, fortfar hr Mouton. Nåväl, en supposition: ni förstår? .. — Mycket väl, säger Rodolphe. — Jag läser en artikel, som icke öfverensstämmer med min åsigt. Detta förarr mig, och gör att blodet stiger mig åt ufvudet, emedan, ser ni, herr Rodolphe, alla tidningar äro lögnfebriker. Ja, lögnfabriker! tjöt han i sin högsta falsett, och tidningsskrifvearne äro ett röfvarfölje, ett sällskap bladsmörjare... — Emellertid, hr Mouton... — Ja, etwt röfvarfölje, fortfor tjenstemannen. Det är tidnvingsskrifvarne, som äro orsaken till allt det onda som sker i verlden; de ha gjort revolutionen och assignaterna; beviset derpå är Murat. :.— Ursäkta, säger Rodolphe, ni vill säga Marat. — Visst inte, visst inte, återtager hr Mouton; Murat, eftersom jag såg hans begrafning när jag var liten... — Jag försäkrar er... — Man har till och med gjort en pjes om honom i Cirkus. — Mycket riktigt, säger Rodolphe; det är Murat. — Nå, hvad är det jag säger er sedan en timme? utropar den egensinnige Mouton. Murat, som arbetade i en källare, hvafalls? Nåväl, en supposition: Var det inte rätt att han blef guillotinerad af bourbonerna, emedan han var en förrädare? — Guillotinerad! förrädare! hvem talar ni om? utbrast Rodolphe gripande i sin tur hr Mouton vid knapphålet. — Nåväl, Moerat... — Nej då, nej då, hr Mouton, Murat. Låt oss förstå hvarann, för fan! — Visserligen. Marat, en kanalje. Han förrådde kejsaren 1815. Det är just derför jag säger att alla tidningarna äro lika goda ålsupsre, fortfor hr Mouton, sålunda återinträdande i ämnet. som ban skulle förklara. Vet ni hvad jag för min del skulle vilja ha, hr Rodolphe? Nåväl, en supposition. Jag skulle vilja ha en god tidning ... Ah, inte