Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 1

Men du säger ju att hon sofver så mycket och talar obetydligt då hon är vaken, och att det ej är minsta hopp om att hon skall lefva. Och så är man liksom på sträckbänk bara af oro och väntan under hela tiden. Jag mins husu det var medmin älskade Kirkpatrick. Det var verkligen dagar, då jag trodde det aldrig skulle taga slut... Men det är ej värdt att tala mera om dessa sorgliga saker; du har haft nog af dem, det är jag viss på, och jag blir alltid så nedstämd af att höra talas om sjukdom och död, och ändå tycks det som om dia pappa ibland icke kunde tala om något annat. Vi skola i sällskap i afton och det kan bli en liten förströelse för dig. Jag har bedt miss Rose ändra en af mina klädningar åt dig; den är för trång åt mig. Det skali bli en liten bal: det är hos mrs Eds wards.? Oh, mamma, jag kan icke följa med!? utropade Molly. ?Jag har ju varit så mycket med henne -— och hon kan vara myeket illa sjuk, kanske. döende till. och med, och då skulle jag dansa!? Däårskaper! Du är ju icke slägt der, så du behöfver ej taga dig så nära deraf. Jag skulle ej yrka derpå om hon möjligen kunde få höra det och fiona sig sårad deraf; men som det nu är, så kan da gerna följa med på balen. Det är för öfrigt afgjordt att du skall göra det, eå låt mig nu slippa höra mera derom. Vi skulle få sitta med hopknäppta händer och sjunga psalmer i hela vårt lif, om vi ej skulle få göra annat, medan folk hölle på att dö.? ?Jag kan icke följa med, upprepade Molly. Och drifven. till det yttersta som hon var, vände hon sig-till sin far, som just i detsamma inträ ide och frågale honom om bon ej gjorde rätt i att uteblifva från balen. Emellertid blet hon sjel: icke så litet förvånad öfver denna djerfhet, som hon aldrig skulle begått, om -honblott haft två minuters betänketid. (Faris Y