Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 1

den tid hon bar qvar. Ni är ettgodt:barn, Molly. Gud välsigne er! Molly hade nu varit nära två månader på Hamley Hall, men hon hade ej fått vistas der oafbrutet hela denna tid. Ett par gånger hade hennes far medfört befallning att bon skulle komma hem. Molly trodde sig märka att han ogerna yrkade på hennes hemresa; mrs Gibson hade också skickat efter henne, förnämligast för att följa sina Sorundsatsert, Du skall komma hem i morgon eiler öfvermorgonX4, sade hennes far ibland. Din mor synes tro att man skall illa uttyda din långa frånvaro från hemmet så suart efter vårt giftermål. Ack, pappa, jag är rädd att mrs Hamley kommer att sakna mig för mycket! Och jag tycker det är 2å roligt att vara hos henne. 4Jag tror ej att hon skall sakna dig så myrket nu, som för ett par månader sedan. Hon sofver så mycket nu att bon ej her mycken reda på tiden. Jag skall se till att du kan få komma tillbaka hit om ett par dagar.t Molly måste således utbyta tystnaden och den sorgsne stillheten på Hamiey Hall, mot det allt öfversvämmande pratet och sqvallret i Hollingford. Mrs Gibson mottog henne vänligt nog och en gång hade kon en mycket prydlig vinterbatt till gåfva åt henne. Men hon brydde sig ej om att höra talas om Moliys vänner på Hamley, och hennes få anmärkningar öfver den sjuka, skorrade förskräckligt i den varmhjertade Mollys öra. -Så länge det drager ut! Din far trodde aldrig att hon skulle härda ut hälften så länge efter det sista anfallet. Det måste vara grufligt svårt för hennes omgifning; jag försäkrar att du också ser alldeles uttröttad ut. För de andras skull bör man önska att det ej räcker länge. Ni vet ej hura högt squiren värderar hvarje minut af den tid hon har qvart, sade Molly.