Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 1

stigit henne i halsen och höll på att qväfva henne, så att hon ej vågade höja rösten Squiren steg upp och vick fram till den breda spiseln, för att med elågaffeln slå sönder det stora, brinnande vedträdet i smärre stycken. Han vände ryggen åt Molly. Hon tog mod till sig, och sade: Då pappa var hår i dag, bad han mig säga att han skrifvit till mr Roger Hamley för ait — ast bedja honom komma hem, så snart han kunde, och han inneslöt också ett bref till mr Osborne Hamley, hvaruti han sade detsamma, Squiren satte bort eldgatfeln, men vände sig icke om. Har han skickat efter Osborne och Roger? frågade han slutligen. Jat, svarade Molly. Derefter uppstod en dödstystnad som Molly trodde skulle aldrig taga slut. Squiren :stödde båda händerna mot spiselkarmen och stod och såg in i elden. tRoger skulle i alla fall varit tillbaka från Cambridge den 185, sade han. Och han har skickat efter Osborne också! Visste hanY, fortfor han och vände sig om och såg på Molly med något af den vrede hon väntat i blickar och stämma, Cvisste han — men i nästa minut hade han sänkt rösten och fortsatte: Det är rätt! alldeles rätt! Jag förstår det pu. Det har slutligen kommit så långt. Jaså! jaså! Osborne har bragt det derhän, i alla fall -— (åter en skugga af vrede i , rösten) hon kunde hafva (Molly hörde ej riktigt det följande ordet, men det lät nästan som härdat ut) Com han ej varit. Jag kan icke förstå honom. Jag kan det icke.4 Med dessa ord lemnade han hastigt rummet. Molly satt qvar, sorgsen och full af deltagande för dem alla. Efter en liten stund öppnades dörren och squiren stack in hufvudet och sade: Gå upp tll henne, min lilla vän; ja kan icke — icke just nu — men jag skall komma strax. Bara en liten stund nu, och sedan skall jag ej förlora ett ögonblick af