Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 1

tillsammans. Squiren försökte göra måltiden så behaglig som möjligt för henne, ty han var henne innerligt tacksam för den vänliga omsorg hon egnade hans hustru. Han sade många lustiga saker, som de båda slömde att le ät. Han skickade efter sä!lsynta viner, som hon ej tyckte om, men af artighet smakade på. Han märkte en dag att hon åt mnägra bruna päron, smörpäron kallade, som om de smakat henvve särdeles väl; i hans egen trädgård hade man fått blott mycket litet af denna fruktsort, men han skickade ut och lät genomsöka hela trakten för att erhålla dem. Molly visste att han i många afseenden endast hyste den största välvilja för henne, men likväl bäfvade hon för att vidröra en så ömtålig punkt, som Osbornes hemkomst. Det mäste dock ske, och utan uppskof. Efter middagens siut och då desserten inbars, tändes alltid en brasa i spiseln, ett ofantligt vedträd lades öfverst, på det brasan ej så snart skulle brinna ned, de tjocka ljusen klipptes och dörren stängdes. Molly och squiren lemnades allena med sin dessert, och nu var rätta stunden att utföra mr Gibsons uppdrag. Molly fatt på sin vanliga plats, på sidan af bordet. Den öfversta piatsen stod ledig; men som ingen befallning blifvit gifven att duka blott för två, blefvo tallrikar, glas och servett framlagda likaså ordentligt och regelbundet som om mrs Hamley när som helst kunde komma ut till bordet igen. Mången gång, då den dörr, hvarigenom kon brukade inträda tillfällgtvis öppvades, såg Molly sig om, liksom hon värtat att få se den högväxta, något lutande figuren, insvept i de eleganta draperier af siden och spetsar, som mrs Hamley om aftonen brukade bära. Just denna afton slog henne den smärtsamma tanken att mrs Hamley aldrig mera skulle komma in i detia rum. Hon hade bestämt sig för att just nu framföra budskapet från sin far, men hon kunde ej få fram ett ord; det var som om någonting