Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 1

sedan återkom han till den föreställningen att en brytning nu inträffat i sjukdomen, och att hans hustru nu var på bättringsväsea. Men dagen efter rådplägningen med doktor Nicholls, sade mr Gibson till Molly: Jag har skrifvit till Osborne och Roger. Vet du Osbornes adress, Molly ?? Nej, peppa. Han är förvist från hemmet. Jag vet ej ens om squiren känner hans adress.? Ja, det kan icke hjelpas. Jag lägger det i Rogers bref. Det räder den starkaste broderskärlek mellan de der gossarne. Rooer vet nog hvar han är. Och de skola säkert komma hem, så fort de fått dessa bref, Molly. Jag skulle önska att du ville säga squiren att jag skrifvit till dem. Det är icke något behagligt budskap, men jag skall sjelf säga det till mrs Hamley. Om squiren varit hemma så skulle jag nog talat vid honom, men du sade att han var tvungen at fara till Asheombe.? Ja, han kunde ej undgå det. Han var så ledsen öfver alt ej få träffa dig, pappa. Men han blir så ond! Du vet ej huru förbitirad han är mot ÖOsborne.? Moliy fruktade verkligen squirens vrede öfver det budskap hennes far hade bedt henne framföra. Hon hade sett nog af de husliga förhållandena på Hamley Hall, för att veta att under den gammalmodiga artigheten och under den vänliga gästfriheten låg dold en stark vilja, ett ytterst häftigt lynne, tillika med det envisa fasthållandet vid fördomar (Påsigter?, som squiren kallade dem), som man ofta finner hos dem, hvilka både i ungdomen och mannaåldern haft föga tillfälle att umgås med sina jemnlikar. Hon hade dag för dag lyssnat till rars Hamleys sorgsna klagan öfver squirens vrede mot Osborne, öfver att han så strängt blifvit förbjuden att komma hem, och hon visste knappt butu hon skulle lägga sina ord då hon skulle berätta honom att ett bref, som kallade Osborne till bemmet, redan blifvit afskickadt. Molly och squiren intogo alltid sin middag