Jag vill ej tala om min styfmor4, sade Molly mycket sakta, ty jag tror ej att pappa skulle tycka om det. Och ni harredan hjelpt mig så mycket, ni och mr Roger. Jag tänker ofta på hvad han sagt mig; det är mig alltid till stor nytta och liksom ger mig nya krafter.4 ?Ah, Roger! ja, honom kan man lita på. Ack, Molly, jag har också mycket att säga dig, men jag måste dröja dermed. Jag skall taga mitt pulver och försöka att sofva litet. Du goda barn! Du är starkare än jag och kan undvara deltagande.? Molly visades till ett annat rum, än det hon förr bebott. Tjenstflickan som följde henne dit, sade att mrs Hamley ville att hon skulle tå sofva ostördt, hvilket ej blifvit fallet om hon bott så nära den sjuka. eftermiddagen skickade mrs Hamley efter henne och begynte strax lätta sitt hjerta med att för den deltagande vännen omtala sina bekymmer. Hon bad Molly sätta sig bredvid soffan, på en låg stol, fattade den unga flickans hand och såg in i hennes vänliga ögon, som om hon der velat läsa tröst och sympati. Osborne har gjort oss så mycket emot!? började hon. Jag kan alldeles icke förstå hela saken. Och squiren blef så förskräckligt ond! Jag kan ej begripa hvar han gjort af alla dessa penningar — lån, utom obetalda räkningar. BSquiren visar sig icke så ond som han är, nu, ty han är rädd att jag skall få ännu ett nervöst anfall, men jag vet ändå huru förbittrad han är. Ber du, han har haft så många och stora utgifter för att återfå den der landsträckan som hörde till Upton Common, och har derlöre sjelf mycket ondt om penningar. Men derigenom skulle egendomens värde nästan fördubblats, och ingen tänkte på att spara ut