den unga flickan skulle yttra några anmärk ningar eller frågor till henne. Nu, älskade barn, berätta mig allt hvad som rör dig; du behöfver ej frukta för att det skall blifva kringspridt, ty jag skall ej säga det till någon, och min tid här blir icke så lång. Huru går det nu med din andra mor, med dina goda föresatser? Lät mig hjelpa dig om jag kan. För en flicka kunde jag kanske varit ett godt stöd — en mor förstår ej att uppfostra gossar. Men berätta mig allt hvad du vill; var ej rädd att trötta mig med småsaker, jag hör dem så gerna. Afven med sin obetydliga erfarenhet af sjukdomar och deras symptomer förstod Molly dock att den ifver, hvarmed dessa frågor gjordes, till stor del härl dde sig af febern som åtföljde de nervösa anfallen, och instinkt eller ngon annan sådan gåfva förmådde henne att omständligt beskrifva bröllopet, de nya möblerna, lady Harriet etc. etc. Detta allt var på sitt sätt mycket lugnande för mrs Hamley, som dervid fick något annat att tänka på än sina egna sorger och bekymmer. Men Molly talade ej om sina motgångar och ej om sin styfmoder. Mrs Hamley bemärkte detta. Och du och mrs Gibson komma väl öfverens?4 sade hon. Icke alltid4, svarade Molly. Vi kände hvarandra så litet förut. tJag tyckte icke om hvad squiren berättade mig i går afton. Han var mycket ond. Såret var änvu ej läkt, men Molly sade dock ingenting, fast besluten att helire tala om allt annat i verlden. Ah, jag ser, Molly! du vill icke säga hvad som ligger dig på hjertat; jag tror dock att jag kunde ge dig ett eller annat zodt råd,