du icke behöfver dem. Hvad kan jag göra för att få dig glad, Molly? Jag, som framför allt älskar fred och ro inomhus, skall jag nu sitta och se på ditt förtviflade utseende?4 Molty kunde ej härda ut längre; hon flydde till sitt eget rum, sitt eleganila, nymöblerade rum, der kon ännu ej blifvit rätt hemmastadd — och der satte hon sig ned att gråta bitterligen, och så länge att hon slutligen tröttnade dervid. Hon tänkte på mrs Hamley och på stillheten och ödsligheten omkring, som kunde vara nog för att trötta henne, equirens förtroende till henne och visset att hon straxt och gerna skulle följa med honom. Och allt detta smärtade henne vida mer än styfmodrens ordrika förebråelser. SJUTTONDE KAPITLET. Ledsamheter på Hamley Hall. Om Molly trodde att stillhet och lugn herrskade på Hamley Hall, misstog hon sig storligen. Någonting var i olag i hela huset och, märkvärdigt nog, det allmänna missnöjet hade åstadkommit ett allmänt föreningsband. Alla tjenarne voro gamla på stället, och blefvo anförtrodda, eller gissade, af de samtal som fördes i deras närvaro, allt hvad som rörde deras husbonde och matmoder eller de unga herrarne. Hvar och en af dem kunde hafva sagt Molly att det bekymmer, som låg på bottnen af sorgebägarn var beloppet af de skulder, som Ösborne gjort vid Cambridge och som nu, då allt hopp om stipendium var ute, öfversvämmade squiren dag för dag. Men Molly, som var viss på att af mrs Hamley få veta allt som hon behöfde veta, uppmuntrade ej något slags förtroende hos någon annan. Hon blef helt förskräckt öfver den för