också derigenom, att en afrättning vanligen vänder mängdens tankar från sjelfva brottet till intresse för brottslingens person och uppväcker ömsom en viss aktning för personen, tmsom djupt medlidande, ömsom en blodtörstande hämdlystnad. Lagbrottetträderibakgrunden; gerningsmannens personlighet blir hufvudföremålet för allas tankar. Går han med raska steg och modig uppsyn att lägga hufvudet under bilan, helsas han af hopens jubel såsom en hjelte — och brottet glömmes, för hvilket han straffas. Bedyrar han i sista ögonblicket sin oskuld, så skall man äfven anse honom oskyldig, och förbannelser öfver lagens grymhet och domares miss: tag skola från alla håll förnimmas och nedsätta lagens och landets domares anseende. Är han ångerfull och anropar Guds barmhertighet och de närvarandes förlåtelse, vinner han mängdens sympatier, och man skall fråga sig: är det rättvisa att låta denna ångrande menniska dö just nu, då hon vill söka försona sitt brott; är det ej en grymhet i lagens namn att beröfva honom möjligheten att bättra sitt lefverne? Ar det ej en hädelse att, i samma stund ordets tjenare i Guds namn tillsagt honom förlåtelse, likväl kallblodigt, döf för alla böner, kräfva offret af hans lif? Ar delinqventen äter vacklande och modlös, vet man väl hur den råa åskådarhopen är färän att öfver honom utösa begabberier och och smädelser samt med tjut och svordomar beledsaga den ohyggliga akten. — Huru en oskickligt utförd exekution stegrat åskådarnes medlidande med detsargade offret och vändt deras raseri mot bödeln samt ledt till dråp och dödsslag? på sjelfva afrättsplatsen, derom vittnar bland annat kongl. plakatet af den 24 Maj 1700. Förf. afslutar sin pröfning af grunderna för och emot dödsstraffet med dessa ord: cEfter nogaste öfvervägande af allt, som kan sägas för och emot detta straff, och med stöd af det vittnesbörd, som erfarenheten kunnat lemna, har jag kommit till den fasta öfvertygelsen, att svenska folket redan hunnit det sedliga tillstånd, att tiden kan sägas vara inne för detta straffs fullständiga utplånande ur vår allmänna lag. Efter all sannolikhet skulle ej den ringaste våda. för samhällsordningen vara att befara eller den personliga säkerheten i vårt land på minsta sätt äfventyras, om genom ett den lagstiftonde maktens beslut dödsstraffet genast upphäfdes och ersattes af straffarbete på Jitstid eller straffarbete på 15 år, efter domarens pröfning af omständigheterna. Men då utan tvifvel mången, som icke haft tillfälle att så sorgfälligt taga frågan i betraktande, ännu torde vara tveksam att strax srida till en sådan åtgärd, föreställer jag mig att den säkraste utvägen att komma till en praktisk lös ning af problemet vore den, att genom en lag suspendera dödsstraffets användning under viss tid, t. ex. 10—20 är. Skulle under en sådan tidrymd min till visshet gränsande förmodan besanna sig, att rättssäkerheten i landet icke i minsta mån rubbades eller lede af ett inställande af alla afrättningar, är jag ock öfvertygad, att en upplyst allmän opinion så starkt skulle komma att uttala sig emot dödsstraffet, att straffexekutioner af sådant slag skulle blifva en faktisk omöjlighet. Den under tiden vunna erfarenheten skulle då bringa dödsstraffets försvarare till en förändrad öfvertygelse och den slutliga lagstiftningsåtgärden, dödsstraffets fullständiga borttagande ur den gällande allmänna strafflagen, utan svårighet kunna genomföras. Ett sådant sätt att gå till väga synes mig kunna försona både försvararne at dödsstraffet och anhängarne af yrkandet om detta straffs upphafvande; det öfverensstämmer ock med Guizots ord: que les råformes sollieit6es par les ides ou les moeurs doivent passer dans la conduite du gouvernement, dans la pratique des affaires, avant de sintroduire dans la legislation. Med detta utdrag skola vi sluta vår anmälan af ett arbete, som utgör en prydnad för vår litteratur. Oss återstår blott att hembäira vår gärd af tacksamhet till författaren, hvartill vi knyta den förhoppningen, att dödsstraffets utplånande ur Sverges lag snart måtte skänka honom den lön för bans ädla bemödanden, som vi veta att han framför hvarje anvan eftersträfvar. De tre ofrälse stånden fattade i går alton