Ae mm ff EF STOCEHGOLM den 15 Mars Om dödsstraffet. IV. Efter den kritik af de vanligaste skälen för dödsstraffet, som vi i nästföregående uppsats resumerade, öfvergår hr Olivecrona i fjerde kapitlet af sin afhandling till en framställning af de grunder, som enligt hans åsigt tala för dödsstraffets utplånande ur Sverges allmänna strafflag. Främst bland dessa grunder anför han, att dödsstraffet icke vidare är nödvändigt för den allmänna rättssäkerhetens betryggande — en åsigt, som torde vara tillräckTligt motiverad genom de fakta och derpå stödda räsonnemanger vi förut framlagt. Vidare anmärkes, att dödsstraffet ej utan grymhet medgifver att vid försvårande omständigheter lämpas efter brottet. Straffmedlen böra, enligt kriminalrättens obeI stridda yrkande, vara sådana att de kunna afpassas efter brottslighetens gradationer; men det enkla dödsstraffet, ensamt bland alla straffarter, saknar och måste sakna gradationer. Ty hvad lifstids straffarbete angår, mot hvilket samma invändning gjorts, så är att märka att man alltför väl har i Isin makt att genom bestämmelser i fängelIselagen efter omständigheterna modifiera sistnämnda straff. All upprättelse åt den oskyldige, som drabbats af dödsstraff, är absolut omöjlig. Vigten af detta skäl lörringas naturligtvis ej deraf, att en oskyldigs afrättning sannolikt endast sällan skall inträffa. Att misstag kunna af domaremakten begås, som leda till justitsmord, är både ganska förklarligt och af erfarenheten så hos oss som i andra länder bekräftadt. Djupare kan ej rättvisan hånas och kränkas, och detaf dess vårdare, af staten sjelf. Blotta möjligheten af justitsmord, säger förf., bör vara ett tillräckligt motiv att afskaffa dödsstraffet, emedan I den demoraliserande verkan af ett sådant mord i rättvisans vanhelgade namn mer än motväger de förmodade fördelar, som man genom detta straffmedels användande velat bereda åt samhället. ? Allt straff — säger tjugofemte domareI regeln — bör vara till förbättring och strafI fet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig.? Samma grundsats erI känner nya strafflagen, men gör på samma gång en afvikelse derifrån, då dödsstraffet ju är i lagen bibehållet, hvilket afklipper möjligheten af den lifdömdes verkliga förI bättring. Ty äfven om han, yttrar förf., äfven om han under de få veckor, som lemnas honom att bereda sig till döden, skulle visa sig djupt ångerfull och längtande att inom fängelsets murar kunna visa det han blifvit en förbättrad menniska, nekas honom I tillfälle härtill, då ban måste lägga bufvuI det under bilan. Det kan icke bestridas, synes det mig, att det gränsar till ett hån, att förklara att staten skall i sina lagar efterbilda den gudomliga rättvisan, men vägra den ångerfulle brottslige att inom det bevakade fängelsets fångrum försona sig med samhällets lagar, på samma gång man låIter fångpredikanten, som följer honom till stupstocken, hviska i hans öra, att Gud är rättvig, nådig och barmhertig, och att han ej vill någon syndares död, utan att syndaren omvänder sig och lefver. Hvad måste delinqventen tänka i de sista ögonblicken, om icke detta: är Gud rättvis, är han god och barmhertig, då är tvärtom samhället orättvist, grymt och obarmhertigt, som vill neka mig att genom godt uppförande ådagalägga, att jag verkligen är en förändrad, till det godas utöfning sträfvande menniska. Förf. återkommer i sammanhang härmed till den erfarenhet, hvartill han i det föregående hänvisat, att det är ett stort misstag att tro dem, som begått de gröfsta brott, vara de mest oförbätterliga menniskor. Han fäster ock uppmärksamheten å vigten af en förbättrad fångvård och framhåller det irländska penitentiärsystemet såsom det, hvilket lemnat de mest tillfredsställande resultaterna. Dödsstraffet verkar demoraliserande på massan af folket, och det af flera skäl. Först och främst derigenom att, ehuru statens Jagar lika väl som den gudomliga lagen förkunna helgden och oantastligheten af ett menniskolif, staten sjelf uppträder och faktiskt vederlägger detta i samma stund då skarprättaren på gifven befallning låter bilan falla öfver den lifdömdes hufvud. Det fn budordet, som lyder: du skall icke räpa, kan, då det afser att just inskärpa grundsatsen att ej någon skall taga hvad. blott lifvets herre förmår gifva, icke hafva afseende allena på individen; det måste gälla äfven för staten. Dödsstraffet verkar demoraliserande derigenom, att åskådandet af det flytande blodet eller dödsoffrens sista ögonblick retar massans blodtörst och allra lägsta lidelser. Det är ett stort misstag att tro, att man ingifver mängden fruktan för att begå mord, derigenom att samhället låter folket åskåda den offentliga rättvisans blodshandlingar; exemplet snarare förleder, såsom mångfaldiga fakta ådagalägga.