Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 2

felades honorh eller att han var mycket orolig. Han lyssnade knappt till mrs Gibsons behagliga ordsvall, hvarmed hon ville göra ett angenämt intryck på fadern till den vackre ynglingen, som var arftagare till ett gods, utan vände sig strax till Molly och sade med låg stämma, som för att gifva henne ett förtroende, icke bestämdt för mrs Gibsons öron: Molly, det är så ledsamt derhemma! Osborne har gått miste om det stipendium han skulle få, och sedan har han misslyckats i försöket att taga graden, och det efter allt hvad han sjelf sagt och hvad hans mor sagt — och jag, min gamla narr, gick omkring och skröt af min utmärkte son. Jag kan ej förstå det. Jag har aldrig vänlat mig mycket af Roger, men Osborne! — Och så har frun fått en af sina nervattacker; hon ligger till sängs och längtar efter litet sällskap, och hon tyckes hålla mycket af er, barn, och vill gerna ha er hos sig. Hon sade det till er far i morse och han var så god och lofvade att jag skulle få fara och bemta er. Ni kommer ju, mitt kära barn? Hon ir ej fattig, ej en sådan person, som folk mser sig göra ett barmhertighetsverk emot ned sin vänskap, men hon är lika mycket saknad af qvinlig vård, som om hon vore attig — ja värre, tror jag. Jag skall vara färdig inom tio minuter, ade Molly, djupt rörd af squirens ord och utan att tänka på att någon annans samycke behöfdes, då hennes far redan gifvit itt. Hon steg upp och gick mot dörren, lå mrs Gibson, som blott till hälften hört wvad squiren sade, och som fann sig förlämpad af att blifva utesluten ur samtalet, nejdade henne med frågan: Min söta flicka, hvart skall du gå?4 cMrs Hamley har bedt mig komma till