Aftonbladet – 12 mars 1866, sida 2

Man hör nästan alla i denna fråga opartiska, hvilka tagit någon kännedom om hvad som i densamma blifvit yttradt, erkänna, att de sällan funnit det svårare att med någon tillförlitlighet uttala en skiljedom mellan de stridande parterna. Skälen från båda sidorna synas dem vara så mångfaldiga och betydande, att det faller sig svårt att med full säkerhet kunna väga dem mot hvarandra. De som äro böjda att till följd af bristande sakoch lokalkännedom söka ett stöd uti auktoritetstro ha också mycket kinkigt att finna ett någorlunda säkert stöd i detta fall, ty både för den ena och den andra sidan hafva betydande auktoriteter uttalat sig, nemligen för södra eller Carlstadslinien: General Acrel och öfverste Ericson (för längre tid sedan), de första allmänna jernvägskomitåerna, f. d. landshöfdingen i länet, hr Oldevig, regeringen och statsutskottet; för norra eller Norumslinien: Wermlands landsting, bergmästaren i orten, landshöfdingeembetet i Carlstad, chefen för mellersta vägoch vattenbyggnadsdistriktet, jerovägsbyggnadsstyrelsen, jernvägstrafikstyrelsen och statsutskottets riksgäldsafdelning. Vi hafva redan i en artikel (A. B. för den 11 sistl. Jan.) redogjort för de vigtigaste bland de skäl, som framställts från båda sidorna, och det visade sig redan då, att det afgörande omdöme, som hvar och en i frågan opartisk kunde komma att för sin del uttala, måste bero på den synpunkt, ur hvilken han företrädesvis betraktade detifrågavarande banstyckets karakter och ändamål. Den, som nuteslutande eller företrädesvis betraktade det såsom en bit af den stambana, som afser att utgöra en föreningslänk mellan Sverge och Norge, måste i främsta rummet fästa sig vid, att den måtte bli så kort, så billig, så lätt trafikerad och så fort färdig som möjligt. Den åter, som i denna bandel såg en vermländsk jernväg, måste lägga stor vigt uppå, att densamma, äfven med någon ökad kostnad, måtte läggas så, att den så mycket som möjli t kunde underlätta och uppfänga den lvkala trafiken och väsentligt bidraga till utvecklingen af provinsens industri, tillgodogörandet af dess naturliga hjelpkällor. I det skick, hvari sakerna stodo och frågans utredning sig befann vid tidpunkten för vårt nyssnämnda uttalande, voro vi — ehuru icke till fullo deciderade för den ena eller andra riktningen — något mera böjda för att betrakta saken ur den förstnämnda synpunkten, som också står nära tillsammans med vår allmänna tendens till den största möjliga sparsamhet i fråga om statsutgifter. Under den alltjemt fortgående diskussionen ha emellertid från deras sida, som förfäkta den norra riktningen, så många vigtiga fakta blifvit framdragna, så många af de invändningar, hvilka från den andra sidan gjorts, blifvit nöjaktigt besvarade, att argumenternas vågskål synts oss ha ganska märkligt blifvit tyngd åt det hället, och att det åtminstone är ganska visst, att man gör sig skyldig-till ensidighet, om man uteslutande fasthåller den synpunkten, ur hvilken den ifrågavarande sträckningen endast är att betrakta såsom ett litet fragment af stambanan, samt att det allvarsamt förtjenar att öfvervägas, huruvida det icke i sjelfva verket innebär större sparsamhet att ge ut 1,150,000 rdr mera, för att erhålla en sträckning, som dels genom att tillhandagå dev industri och uppfånga den trafik, som redan finnes i orten, kan genast från början bereda en större trafikinkomst och derjemte öppna utsigter till en framtida alltjemt fortgående stegring deraf, i den mån företagsamheten kommer att utveckla sig och hjelpkällorna alltmera tillgodogöras. Till de vigtiga skäl, som förefinnas uti riksgäldsafdelningens utlåtande, hvilket såsom reservation blifvit upptaget af sex bland statsutskottets ledamöter, kan nu läggas det vigtiga faktum, som vi i dag tillförlitligt ertarit, att teckningen för bibanan Filipbstad—Norum numera är fullständig, hvarom underrättelse väl lärer komma att i stånden meddelas. Emellertid qvarstå onekligen några stora betänkligheter i fråga om Norumlinien, som icke kunnat på ett tillfredsställande sätt häf vas. Vi afse härmed förnämligast de ökade trafikkostnaderna på denna linie, som möjligen skulle kunna till stor del medtaga de större trafikinkomsterna, samt det dröjsmål, som vållas genom Nilsby tunneln. Trafikstyrelsen har uppgifvit tillökningen i trafikkostnaden för den norra linien enfast skola uppgå till 5000 rdr årligen, men det vill synas som skulle denna beräkning vara föga tillförlitlig. Äfven om man skulle antaga att den beräkning, som en fackman i dessa dagar offentliggjort i en broschyr och enligt hvilken denna kostnadstillökning skulle uppgå till 67,300 rdr årligen, kan vara något öfverårifven, så fianes dock i det skick, hvari sakerna för närvarande befinna sig, ingen visshet i detta fall, Man har också fått beräkningar, enligt hvilka — efter analogi med Södermalmstunneln — tunneln vid Nilsby för sitt fullbordande skulle kräfva ej mindre än åtta år. Vare sig härmed huru som helst, så synes det oss som skulle Norumslinien kräfva en sorgfälligare undersökning. och mera säkra och tillförlitliga beräkningar, innän man oåterkalleligen bestämmer sig. Det är visserligen, såsom vi tillförene påpekat, ganska pedröfligt. om den nuvarande spänningen och oron i Werm land skall fortfara ännu ett år, men det vore dock ännu bedröfligare, om man efteråt skulle finna, att man fattat ett beslut, som var för hastadt och som framgent komme att blianledning till grundadt missnöje inom provinsen. Vi skulle derföre anse det önskligt om rikets ständer ville, i öfverenstämmelse med Svensåns reservation, undanskjuta frågan om jernvägens sträckning emellan Kristinehamn och Frykerud, med förordande af förnyade undersökningar rörande denna riktning, Men på det icke det af alla eftersg