Vecko-krönika. Innehåll: Åskmoln på det stora tyska fäderneslandets j himmel. — Vi egna tyskarne vår ömkan. — Gud beskyddar dem nog. — Våra jernvägsetpeditörers lugnt afvaktande ställnivg i snödrifrorna. — Dansk stridslystnad. — Löjtnant Bretton och redaktören af Ferdrelandet. — Friberre Stanislaus von Engeström och C. H. Anckarsvärd. — Norska skarpskyttegardet öfvar sig i skidlöpniog, — Svenska militärsällskapet ställer till baler. — Nya almanacksobservationer. — Om triehinerna. — I hvad afseende småstadsuniversiteterna äre företrädesvis gynnade af lyckan. — Konskriptionen. Det låter hotande mellan Österrike och Preussen. Vi ömka oss öfver de beskedliga fyskarne, som i så fall alltid skulle komma att sitta emellan; dock torde de under den närvarande tidens bekymmersamma omständigheter kunna trösta sig med samma ord som vår odödlige Braun lade dem i munnen 1848, då det också lät en smula krigiskt: ?— — Gud skyddar nog oss, De äro för fega att slåss.? Medan vi häruppe i den höga norden, lugna som jernvägspostexpeditörer, hvilka fastnat i drifvorna, afvakta händelsernas utveckling och skingrandet af de smömassor som hindra oss från ett verksammare deltagande i Europas angelägenheter, uppenbarar sig en ganska betänklig stridslystnad å dan danska sidan. Der uppträder nemigen i Köpenhamn en ung löjtnant Bretton, antagligen en af af dem som voro med vid den stora reträtten för ett par år sedan och som nu framställer sig såsom en riktig liten Xenophon af mod oeh klokhet, och adresserar sig till redaktören af Feedrelandet Plovg med en inbjudning att utbyta en kula med löjtnanten till upprättelse för den skymf denne anser sin far, sig och hela sin slägt ha lidit derigenom att Ploug i sin tidning berört ett par ?tvetydiga? förhållanden, hvilka löjtnantens far, kammarherre Bretton såsom hypoteksföreningsordförande och stiftsamtman låtit falla sig till last. Hade det varit någon utsigt tll att den tvetydiga dager, hvari Bretton den äldre sålunda stod, skulle skingrats med röken från Bretton den yngres pistol, kunde den föreslagna duellen haft något skäl för sig, eburu det visserligen hade varit en smula tungt för den af de båda duellanterna som fallit i striden att offra sitt lif till ett vittnesbörd om en tredje persons oskuld. Det är ej mer sundt förnuft häri än det var i den gamla jernbörden eller i det rön man under medeltiden gjorde med anklagade, att kasta demi vattnet för att ef deras förmåga att sjunka eller hålla sig uppe draga slutsatser i afseende på deras Prottslig et. Förmäår löjtnant Bretton icke bära sin fars tvetydighet eller oduglighet, hvilket för en hederlig ung man måste vara svårt nog, har han alltid något bättre att göra än att slåsig på duellantens tvetydiga handtverk; han skulle kunna följa exemplet af vår landsman löjtnant L., som förra året gick i utländsk krigstjenst för att aftvå den fläck en brottslig fars förhållande hade fästat vid hans namn. Den svenska publicitetens avnaler förvara eljest ett motstycke till den Brettonska duells-historien, och hvarom Crusenstolpe berättar: Statsministern för utrikesärendena grefve von Evgeström hade i tryck, anonymt, men genomskinligt, gjort en illa betänkt framställning, som jånade sig till både klander och åtlöje, och hvilken dåvarande friherre Carl Henrik Anckarsvärd, ur begge dessa sygpankter, ganska bittert offentligen agade. Öfverstlöjtnant von Engeström, grefvens son, som gått i preussisk tjenst, men vid denna tidpunkt befann sig i Stockholm, utmanade Anckarsvärd. Denne antog ut: maningen, under det uttryckliga vilkoret att h. exc. statsministern skulle införa i tidnin: garne, med sitt namn underskrifvet, ett form