MUSIE. Webers odödliga mästerverk, Friskylten. gafs i går för fullt hus och med mycker framgång, då operan, i sig sjelf tjusande från första numret till det sista, äfven förträffligt återgafs af de artister, som vanligtvis medverkat till dess utförande. Dertill kom att Annas parti denna gäng anförtrotts åt mll Harling — en sångerska, som visserligen i åtskilliga smärre operetter och vådeviller visat sig ega en god och behaglig röst, men hvars debut på den lyriska scenen likväl för mången var en öfverraskning. Då det således nu för första gången är oss beskärdt att om mil Harling såsom musikalisk konstnärinnna fälla ett allvarligare omdöme, helsa vi med glädje hennes öfvergång till tonkonstens område, och hoppas att denna konst måtte äfven för framtiden ha fästat henne vid sig. Att den unga artisten icke utan bäfvan började sin lyriska bana med de sköna tonerna i denna underbara duo, hvari Weber med så öfverlägset mästerskap skildrat tvenne qvinnohjertan, är ganska naturligt; men vppmuntrad af publikens bifall och partiets anslående natur sjöng hon sia första sria med redan vunnen säkerhet och på ett sätt, som i all sin enkelhet ovilkorligen intog. Med samma okonvstlade glädtighet och frihet från allt slagS lycksöseri utförde hon äfven tredje aktens lika tacksamma och mer ansträngande eolo, och samma bifall kom henne äfven dervid till del. 1 den såväl ur dramatisk som lyrisk synpunkt mästerliga trion mellan Avona, Max och Agatha gjorde sig den förstnämndas röst icke tillräckligt hörd; men ett förnyadt uppträdande i den vackra rollen skall säkerligen fullkomligt utplåna denna svaghet, genom den förtröstan, som ett välvilligt mottagande alltid ingifver. Med beundran och tacksamhet böja vi oss för fru Michaölis återgifvande af Agathas stora aria — denna den dramatiska erotikens triumf, som i sin odödliga skönhet ständigt segrar öfver äfven de kallaste bjertan och torraste ögon. Det finnes intet Jjufvare svärmeri, ingen mera hjertlig och trofast längtan och slutligen intet mera rent och hängifvet jubel, än det som denna underbara sång skildrar i sina toner; och då de tolkas så som i går, ingifva de åhöraren en känsla, som mera liknar andakt än beundran. Äfven den mindre omedelbart intagande, men melodiskt förträffliga kavatinan återgafsfulländadt af vår frejdade primadonna. Att hr Dahlgren i Max förtjusande parti likasom hr Willmas i Caspers på motsatt sätt lika utmärkta roll, värdigt löste sina uppgifter, behöfver icke särekildt omtalas. Den konstnärliga säkerhet i förening med en nästan öfverdådig djerfhet som hr Willman röjer i första aktens slut-aria, hvari såpgaren snarare stöder än stödes af kaellet, helsades med välförtjent, stormande bita. Afven bipersonerna voro af hrr Uddman, Arlberg, Sandström och Olsson representerade på det förtjenstfulla sätt, hvarpå de i dessa roller vant publiken att tryggt förlita sig. Samiel visade sig måhända mer än behöffigt ?hjelpsam? och -hvad beträffar de hos oss nägot puerilt framställda djefvulstygen i vargklyftan, skulle man kunna önska att de antingen näranog indragas eller också till den grad afhjelpas att de på åtminstcne något sätt motsvara den vildmarkens förfärande hemskhet, som orkestern så ypperligt målar. Alt t. e. låta den famösa ugglan tid efter annan öppna gapet och deri visa samma eld som gnistrar i hennes ögon är ett ingalunda lyckadt experiment. Vi anmärka på obetydligheter — men hvarför icke i alla afseenden åt ett stort mästerver egna den pietet det så väl förtjenar? Orkestern är som sagdt förträfflig i denna skildring af ödemarkens mysterier, som ingen såsom Weber, hvilken med hänförelse älskade naturen, kunnat fatta och återgifva. Den förtrollande ouverturen, åt hvilken äfven de mest ensidiga klassici nödgats skänka sin varmaste beundran, skulle helt visst genom ett hastigare tempo. i första allegrot än mer anslå flertalet åhörare. Åt körerna skulle vi önska en mera frisk och hurtig liflighet — som just är hvad de skola uttrycka — än som nu är dem beskärd. Den verldsbekanta jägaresången i sista akten fordrar särskildt en stor rikedom i rösterna och en friskhet i stämningen. Huruvida den undersköna tonsagan skall snart åter necläggas för denna gäng, eller om den många gånger skall gifvas för hka fullt bus som i går, bekymrar oss föga; ty likasom Don Juan, Figaro och Trollflöjten hörer äfven romantikens största mästerstycke till dem som nödvändigt återvända på repertoiren. NORGE.