TEATER. Dramatiska teatern har åter upptagits Molieres Skola för äkta män, ett af den store författarens tidigare stycken, hvilket visserligen ej röjer det djup i karaktersteckning och den konstrikhet i anläggning, som utmärka hans mognare ålders arbeten, men dock eger nog stor fond af äkta komik, spelande satir och qvieck plan, för att än i dag kunna ses med nöje. BSjelfva idn, att låta en gammal misstrogen Argus så godt som lura sig sjelf genom sitt öfvermått af spetsfundighet, tillhör ej Moliere ursprungligen; men han har behandlat den med så mycken godlynthet och i så sjelfständig anda, att stycket i alla fall måste anses som hans tillhörighet. Sganarelle, styckets enda mer utpräglade karakter, är uppfattsd och utförd med mycken komisk kraft; isynnerhet förträffliga äro de scener, der den arge och misstänksamme gubben ställes i kontrast till och bedrages af den unga Isabelle, hans egen 10oggrannt bevakade och omsorgsfullt förslafvade myndling. Här som mångenstädes hos Moliere finner man sann humor, en egenskap, som numera nästan alldeles f-rsvunnit ur franska litteraturen, och särskildt ur dramatiken. Bästa beviset på, att Sganarelle är en ypperlig bumoristisk figur, är det, att hans äflan icke endast väcker vårt löje, utan äfven stundom vårt medlidande, vårt deltagande. Han är icke blott en karikatyr, en komisk mask, utan en fullt lefvande, häftigt kännande personlighet, hvars straff visserligen synes oss rättvist, men som tillika i sitt nit mot tidehvarfvets flärd, i sin ifver för qvinlig renhet och oskuld eger beröringspunkter med vårt eget bättre jag. Hans fel är hans öfverdrift, och Ariste utgör här som alltid hos Moliere mönstret för ?den gyllene medelvägen, Men det är ej utan, att icke författaren sjelf stundom ställer sig på Sganarelles ståndpunkt, derigenom just antydande att denne erson är något mer än en lustig figur. ring bufvudpersonen gruppera sig de öfriga förträffligt och enkelt, dels för att klarare belyse hans karakter, dels för. handlingens utveckling och fortgång. Denna gestaltar sig raskt och i full öfverensstämmelse med det gifna temat: att en bevakad qvinna bedrar männen mångfaldt bellre och snarare än ep, som eger sin fulla frihet. Vi behöfva ej ingå på en närmare framställning af det allbekanta stycket, utan uppmana i stället våra läsare att sjelfva förnya denna bekantskap, helst utförandet på vår scen synnerligen bidrar att ge komedien sin rätta belysning. Hr Dahlqvist, innehafvaren af skaldens egen roll Sganarelle, synes oss särdeles lyckad, icke minst derigenom, att han framhåller karakterens goda sidor, utan att släppa dees vresighet och misstänksamhet ur sigte. Isabelle—mll Nerman gör äfven ett godt intryck genom