Aftonbladet – 9 mars 1866, sida 2

andstigning, men att de längs Göta kanal skulle kulle kunna understödja vår arme är orimligt, y fienden går ej rakt fram mot Wettern, utan an tager vägen åt Askersund eller Jönköping. )ckså ansåg general Frank Sparre, som gafidn ill Carlsborg, nödigt att hafva två centralfästingar, en vid hvardera ändan af Wettern, På Vettern och Wenern kan ingen fiendtlig flotta ntränga, utan slarf af oss sjelfva genom att unlerlåta att spränga några slussar. Der behöfva i således intet annat än transportfartyg. Icke eller kunna dessa båtar uppträda på Motala elf, j heller på Dalelfvem, ty der hindrar Elfkarleby rattenfall. Talaren kände väl ej till mer än ett var af de norrländska elfvarne, men om fienden sör ett anfall der, så lägger han sig bakom en if och bemiäktigar sig landet utmed denna. tänkbart är det dessutom, att från deras posiion i Stockholm uppflytta. dessa pansarbåtar till Norrland för att upprrde på dess elfvar. De oehöfvas der icke heller, ty med den rika skogsillgång, som der finnes, är det lätt att vräka ned massor af skog i vattnet för att instänga fartygen derstädes. Grefve von Platens ordande om flottans eflekt på färskvattensströmmar hviar således ej på något klart begrepp, om hvarill pansarbätarne der skulle användas. Sedan talaren nu yttrat sig om de olika fartygscerterna, ville han tillägga något om befälet på dem. För talaren syntes det hafva varit önskligt, att officersoch underofficerspersonalens bildning varit sådan att de kunnat föra hvilken af dessa certer som helst, och att, om 5gre skicklighet fordras för korvetterna, de skickligaste kommenderats att föra dem. Men om någon linie skulle uppdragas mellan officerarne, borde den hafva uppdragits mellan korvetterna och monitorerna, ty på monitorerna behöfva officerarne ej känna så väl till navigationen med segel. Men grefve von Platen har lagt denna linie mellan monitorerna och de mindre pansarfartygen. Orsaken dertill ligger i ett misstag af grefve von Platen i afseende på hur dessa begge slags pansarfartyg skola under krig verka. Grefven har nemligen ansett, att deras besättningar skulle deltaga i landtstrider m. m., men om detta var nödigt för 20 år sedan i den tidens strider, så förhölle det sig icke på samma sätt nu, ty nu blir det blott en artilleristrid mellan fartyg och fartyg. Grefve von Platen hade således här begått ett misstag, som gifvit honom anlednin till att fordra, att befälet på dessa båtar skall vara infanterister. Talaren trodde, att detta skärgårdsartilleri skall bära sig, så länge de nuvarande skickliga officerarne finnas qvar, men sedan skall det blott blifva ettinfanteriregemente, som kommer att utgöra garnison i våra fästningar eller ingå i den öfriga armen. Det syntes åtminstone talaren troligt. Märkligt vore, att grefve von Plåten för 15 eller 16 är sedan föreslog en organisation, enligt hvilken flottan skulle bestå af snabbseglande fartyg, som skulle oroa fienden på hafvet; och af kanonslupar, som skulle flytta sig-från det ena inloppet till det andra för att hindra fiendens framträngande. Om man utginge från den principen, att vi ej hafva råd att hålla en stor flotta, så var detta ganska riktigt, men när då på detta rum fråga väcktes om särskildt befäl ör dessa särskilda fartygsslag, sade grefve von Platen : ?denna åtgärd är mig så motbjudande, för att icke säga stridande mot fäderneslandets bästa, att jag aldrig skall framställa ett sådant förslag?. Talaren ville icke tadla grefven för detta yttrande, ty han visste, att sådana uppfiningar kunna ske, att de gäcka äfven den mest örutseende ministers förslag. Men såsom omud för, svenska folket, låt ock vara sjelfskrifven, måste han fråga grefve von Platen hvad som föranledt grefven att nu föreslå en åtgärd, som han för 20 år sedan ej ville föreslå, måste han fråga, hvarför det är nödvändigt, att befälet då skulle vara förenadt, men nu skildt. Det är frågor, som en representant i första hand måste ställa till sig sjelf och sedan till den sjöminister, som yttrat sig så olika. Kunde grefve von Platen nöjaktigt besvara dessa frågor, så skulle talaren erkänna sig besegrad, men om grefven ej kunde det, så skulle talaren begära proposition på, att de löner, eom för närvarande tillkomma flottans officersoch underofficerspersonal, skola äfven hädanefter utgå till samma belopp som hittills. 7 Hr Skogman. Tre stånd ha redan fattat sitt beslut i frågan och om det ena ståndets beslut ock afviker något i motiveringen, så inverkade det dock icke på hufvudsaken, och frågans öde berodde ej mer af adeln. Då tjenade det ej heller till mycket att härpå spilla den större eller mindre vältalighet, hvaraf man kunde vara i besittning, det vore detsamma som att kosta krut på döda kattor. Talaren ville ej upprepa de ord, han vid remissen yttrat, utan inskränkte sig derför till att begära bifall till sin i utskottet afgifna reservation: att rikets ständer ville, med anledning afanförda betänkligheter vid den af K. M:t beslutna fördelningen af flottans: befälspersonal på 2 särskilda vapen, hos K. Maj:t i underdåmghet anhålla, att bemälda nya organisations utförande måtte tillsvidare uppskjutas; medgifvande rikets ständer att de för befälsoch underbefälspersonalens lönestater nu anvisade medel forifarande få till oförändradt belopp utgå; att då sjökrigsmaterielen, till följd af förminskning i antal och förändringar till beskaf.fenheten, numera ej erfordrar så stort antal befäl och underbefäl, som tillförene varit förhållandet, flottans officersoch underofficerskårer må förminskas till det antal K. M:t, enligt förhanden varande omständigheter, kan finna lämpligt bestämma ; anhållande rikets ständer att K. M:t ville vid kommande riksdag om den slutliga organisationen aflåta nådig propositiäns Patt det ölverskjutande antalet officerare och underofficerare emellertid må uppföras på en särskild reservstat, med bibehållande af alla nu innehafvande löneoch öfriga förmåner och med skyldighet att, om så erfordras, bestrida stations-, varfsoch kompanitjenstgöring i land; att de officerare och underofficerare, som sådant önska, må öfverflyttas på indragningsstat, med skyldighet att i krigstid bestrida den tjenstöring vid någon af flottans stationer, hvilken kan varda dem ålagd och är svarande mot deras innehafvande grader; åtnjutande desse officerare endast lön till nu innehafvande belopp, men hvarken tjenstgöringspenningar eller ind raring hvilket allt bekommes endast. under den tid de äro till tjenstgöring inkallade. Statsrådet grefve von Platen. Då hr Skogman inskränkt sig till sin reservation och hans förut framlagda skäl ej tyckas gjort någon större verkan på utskottet, funne talaren icke skäl att trötta ståndet med något upprepande af hvad förut sagts. Det förnämsta skäl, som legat till grund för organisationsförslaget, hade verit den riktiga statshushållning, som dermed vore förenad, och då siffror äro svåra att strida mot, ha motståndarne ej sysselsatt sig med dem, och han behöfde således icke heller göra det. Från dessa positiva skäl bade talaren vändt sig till de negativa och sökt få reda på de olägenheter. som kunde uppstå af flottans delning, men då han ej funnit några sådana, och utskottet undanröjt enskildas motskäl, kunde han ej inse hyarför han skulle frångå ett förslag, som han ej lättsinnigt utan på grund af mogen öfvertygelse uppgjort. Man hade gjort honom förebråelser för att han ändrat åsigter, det hade talaren verkligen gjort, men han gåfve samma svar nu som den 11 November, att han berättigade motståndarne att begagna sig af hans yttranden. Hr Brakel hade rätt i att talaren en gång yttrade sig så som han anfört, och talaren tackade honom för att han lade vigt på ordet motbjudande?. Ville man dock bedöma detta ej blott strängt utan äfven rättvist, skulle man finna att denna talarens ombytlighet mera lågei ord än i sak. Känslan hade då ännu för starkt inflytande