dröjligen begifva sig till en gammal patient, som var mycket illa sjuk, och måste således, i det han i största hast spisade litet kall mat medan hans häst sadlades, genast återtaga sina gamla vanor, att framför allt egna sig åt sitt yrke. Så snart mrs Gibson fick veta att doktorn ej skulle bli i tillfälle att sakna henne — han hade ätit några rätt respektabla smörsåsar med kallt kött, så att hennes oro för bans aptit före öll temligen öfverflödig — begärde hon att få sin middag i sitt eget rum. Stackars Molly, som ej vågade tillsäga någon aftjenstfolket att uppfylla denna nyck, måste sjelf bära upp ett bord, som, ehuru litet, dock var temligen tungt för henne, :och sedan det bästa af den lilla anrättning hon ordnat så nätt hon kunde med frukt vch blommor, skickade samma dag från de många familjer, som högaktade och värderade mr Gibson. Huru vackert och prydligt hade ej det dukade bordet för en timma sedan förefallit Molly! Huru ledsamt och bedröfligt föreföll henne ej alltsammans, när hon ändtligen, befriad från att hålla mrs Gibson sällskap, helt ensam satte sig ned till sitt kallnade tå och öfverlefvorna af en stekt kyckling! Ingen hade sett eller beundrat hennes små förberedelser! Hon hade hoppats glädja sin far dermed och visa sin styfmor en liten uppmärksamhet, men ingendera hade ens sett det. detsamma ringde mrs Gibson och kort lerefter blef Molly kallad till hennes rum. Hon slutade hastigt sin måltid och gick ipp till mrs Gibson. Jag finner det så ödsligt och underligt vär i detta främmande husX, sade hon. (Kom min älskling och bjelp mig packa upp några småsaker. Jag tycker att din pappa