länge i sina tankar tillegnat en annan — hennes egen bortgångna moder! Det upproriska hjertat uppreste sig häremot, men hon sade ingenting, utan följde mrs Gibson uppför trappan. Den sednare vände sig om flera gånger för att gifva och upprepa befallningar om den eller den kappsäcken, hvars innehåll hon bäst behöfde för iillfället, och sade knappt ett ord till Molly, förrän de inkommit i den nymöblerade sängkammaren, der Molly sörjt för att en liten brasa brann i kaminen. Nu, min älskling, kunna vi i fred omfamna hvarandra! O himmel, så trött jag är! (sedan omfamningen kommit till stånd) jag blir så lätt trött och nedstämd af tröttheten, men din älskade pappa har varit ömheten sjelf emot mig. Kors! sådan gammalmodig säng! Och en sådan — men det betyder ingenting. Vi skola så småningom förändra alltsammans, skola vi ej det, mitt söta barn? Och du blir ju min lilla kammarjungfru för i afton och hjelper mig ordna miva saker litet, ty jag är alldeles uttröttad af denna dagens resa. Jag har sagt till om middag med tå, sade Molly, skall jag gå och bedja dem taga in maten?4 Jag vet knappt om jag orkar gå ned igen. Det skulle vara bra trefligt att få dukadt på ett litet bord häruppe, så kunde jag få sitta i min morgonrock här vid brasan och ej behöfva göra mig besvär med att kläda mig. Men jag gl-mmer din älskade pappa! Han skulle visst ej äta någonting om han saknade mi.. Man fär ej tänka på sig sjelf här i verlden, vet du väl. Ja, jag skall komma ned inom en fjerdedels timma. Men mr Gibson hade funnit att ett bref väntade honom, med uppmaning att oför