Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 4

Till den välgörande allmänheten! Snart, kanske ur matta handen Faller nötta pennan ner, Då till fjerrbelägna stranden Frälsta anden sig beger. Stämman tystnat då och plågar Ej med sina böner mer. Men, till dess, hur svårt att neka Några penndrag åt en nöd, Hvilkens åsyn kan beveka, Snart sagdt, hjertat hos en död, å det möjligt är att skaffa Åt de usla hjelp och bröd. När ett fasansfullt elände Gapar från en afgrunds brant. Mången, om han det blott kände, Säkert gåfve, rörd, en slant. Här det ställs för edra blickar: Det är verkligt — det är sannt. Ja, det är sannt. Taflan har idel skuggor, ingen enda ljus punkt, förutom hoppet på lyckligare lottades förbarmande. — En fattig familj: mannen sedan länge sysslolös, brödlös, rådlös, med brutna krafter, emedan alla vägar synas vara stängda; hustrun af flerårig giktvärk bokstafligen dubbel, forslar sig öfver golfvet liggande framstupa på en pall; ett 2-årigt barn, tärdt af svåra sjukdomsplågor; 3 något större barn, alla sjuka, liggande inlindade i trasor; ingen vedsticka i den usla kojan, inga steg till dess igensnöade dörr, inga röster, som tala om mod, hopp och förtröstan, — Jag har sagt nog. Skynden att rädda, innan det blir för sent. — Med en enda liten skärf kunnen i här göra ofantligt mycket godt, utan att taga något från edra nöjen, edra beqvämligheter, eder lyx: I kunden fullt njuta af allt detta och ändock hjelpa dessa olyckliga, som bo i närmsta stenhuset till venster inom Ladugårdslands tull, der trädgårdsmästaren Holms familj efterfrågas. För dem, som ej hafva tillfälle att gå så långt, äro anteckningslistor inlemnade hos hrr bokhandlare: Fahlstedt, Storkyrkobrinken, Bonnier och Huldberg, Bazaren å Norrbro, Regeringsgatan N:r 11. Stockholm i Mars 1866. Wilhelmina Stålberg.