Aftonbladet – 5 mars 1866, sida 2

— Från Göteborg skrefs förl. lördag: Åvgfartyget Najaden, som i morgon skulle afgå till Libeck, har, med anledning af derifrån i dag ingånget telegram, att Travefloden är isbelagd, måst uppskjuta sin resa till dess omslag i väderleken inträffar. — De fördröjda posterna. Jönköpingsbladet yttrar: Det är märkligt dock, hvad menniskor äro tröga att vid opäräknade fall, då den upptrampade stråten är stängd, sjelfmant anstränga sig för att bana en annan. Ett yrväder inträffar och gör afbrott i jernvägstrafiken för en half, kanske en hel vecka. Nå ja, det är ledsamt; men hvad skall man göra? Man tager saken kallt, sätter sig ned för att invänta bättre förhållanden, lägger armarne i kors och utropar: Allah är stor! Nåväl, må så vara hvad föret och främst fraktgods beträffar, och äfven passagerare, som, derest de ej gifra sig till tåls, må sjelfva söka sin vidare fortkomst. Men posten!! Man tyckes alideles hafva förbisett skyldigheten att söka den yttersta möjlig bet för dennas framskaftande. Väl tordeinvändas att äfven landsvägarne varit igenyrade, och det må ha varit eå; dock är det ett faktum, att under all den tid, så långt vi kunna minnas, posterna gingo på landsvägen, var det sällsynt att posten för noväders skull uteblef längre än högst et halft dygn; vi tro knappt det var merän en gång som dröjsmålet räckt öfver dygnet, och hvad vi bestämdt veta är att aldrig förfallen post från Stockholm uteblef på fjerde dygnet. Det tyckes, som sagdt, att vederbörande i detta fall hade någon förbindelse att försöka det yttersta. Dock, hvartill skulle det tjena, ty hvem har väl här rättighet att fordra något? Både jernväg och postverk äro statens inrättningar, och staten är gent emot medborgaren den starkare: han är både part och domare; allt hvad han gör är rätt, han kan icke hafva orätt. : Den enskilte för således sätta sig ned på tålamodets musnud, röka väntans kalioun och uibrista: Alleh är barmhertig!