Aftonbladet – 5 mars 1866, sida 2

terligare bevis på huru föga ridderskapet ch adeln representerar svenska iolkets tän(esätt. Efter att under den sednaste och största lelen af förliden vecka ha varit i afsaknad f all utländsk post, ha vi nu på en gång mottagit en ofantlig massa af utländska tidningar. Det utan all jemförelse vigtigaste vf hvad de innehålla är underrättelsen om le i hög grad märkliga politiska symptomer, som uppenbara sig i Frankrike. Sammanlagda med åtskilliga andra tidens tecken synas de, ander förhandenvarande konjunkturer; lätt kunna medföra stora följder. Den allmänna debatten i franska lagstiftande kåren rörande svarsadressen, som börjades den 26 Febr., har antagit en sådan ka: rakter, att den kommer att spela en framstående roll i Frankrikes parlamentariska historia. Det första sammanträdet bivistades af en utvald åhörarekrets, hvaribland märktes Canrobert, Fould, senatens president Troplong, en mängd senatorer och högre embetsmän, general Changarnier och prinsessan Mathilde. Rörelsen utanför var mycket stark, men den stora allmänheten var helt och hållet utesluten, emedan ingen annan än den som hade inträdeskort fick slippa in. hiers, som först fick ordet, talade inära fyra timmar och framhöll oförgängligheten och okränkbarheten af 1789 års grundsatser: de i dessa uppställda friheterna utgjorde det minsta, hvarmed landet kunde låta sig nöja, och hån fordrade derföre att regeringen skulle respektera dem. Hans yttranden för en utvidgåd pressfrihet och emot regeringens kandidaturer mottogos af venstern med bifall, af högern med ogillande. En korrespondent till Köln. Zeitung yttrar rörande detta tal, att kejsaren icke känt sig uppbygd och ännu mindre öfvertygad deraf, samt att det förtröt honom att statsministern Rouher icke genast tog till orda för att besvara det, så att Moniteurs läsåre kunde fått läsa vederläggningen samtidigt med anfallet. Den egentliga stormen ätbröt dock först den följande dagen. Sedan doktor Pomard häftigt talat till försvar förädressen och utfarit mot sideologernaX, tog hr Glais-Bizoin till orda. Hela Bonapartismen är ingenting annat än en förnedrande despotism!4 så lydde ungefär hans djerfva trosbekännelse. Då han uppräknade de, friheter, at hvilka landet förr varit i besittning och slutade den långa listan med.attfråga ministern, hvilka friheter ännu funnos qvar, svarade en stämma: Tribunens frihet. Härpå genmälte talaren: Ett dekret har gifvit oss den, ett dekret kan taga den ifrån oss och detta kallar ni frihet! Statsministern har sagt, fortfor han vidare, att friheten ligger isederna, och det är sannt, men dessa seder söker man förstöra och i dess ställe införa det första kejsardömets glatta: och servilaseder. Men detta skall ieke Tyckas; vi ha ett bevis derpå uti ungdomens varma pulssläg vid nämnandet af frihetens namn; i den stora vrlrörelse, som ryckt med sig hela det intelligenta Frankrike, i hela pressens (med undantag af ett par tidningar) enighet att reklamera friheten. — Då han slutligen höfligt angrep inrikesministern, ?som ständigt i ångest och oro, likt haren på sitt läger med spetsade öron och vidt uppspärrade ögon vädrar efter hvarje fras, hvarje ord i en tidning, glömde sig statsninistern Rouher ända derhän att han föll presidenten i embetet och tillropade talaren: ?Detta är icke politik, det är smädelse!? Nu uppstod ett häftigt larm; Pelletan utbrast: ?Detta är en skymf?; Jules Simon: Man får ej skymfa de deputerade?, och Garnier Pagås: era ord tillbaka, hr minister!? Då Rouher teg, ropade Glais-Bizoin: ?Jag tillbakavisar med djupt förakt hr statsministerns ord !? Talrika stämmor ropa: ?Nog, nog, slut! Presidenten begagnar sig häraf för att yttra: ?Man har begärt slut, jag låter skrida till omröstning?. På detta sätt afbröts den allmänna diskussionen och togs ordet från talaren; Då Pelletan åberopade sig på reglementet, enligt hvilket ordet icke kan fråntagas en talare förr än det tvenne oänger ropats till ordningen. och efter hemställan till kammaren, förklarade Walewski, att kammaren hade begärt slut på diskussionen, och att denne nu vore afslutad. ?Detta är våld!? ropade Pelletan, och då Jules Favre förklaråde att ministrarne burit sig åt dö ett skymfligt och opassande sätt, roade presidenten: ?Ni har ej ordet; om ni alar, kallar jag er till ordningen?;: och Rouher förklarade, att det vore ministrarhes pligt att skaffa regeringen respekt samt att de skulle veta att göra det. I denna ton fortgick det till dess presidenten föreslog sessionens ajournering och tvärt afslöt eessionen. Förbittringen är å ömse sidor i stigande; ett rykte går, att regeringen har för afsigt att i nödfall göra ett parlamentariskt statsstreck för att qväfva don allmänna diskussionen; och den imperialistiska tidningen France? har ytterligare ökat oviljan genom att prisa Rouher såsom statens beskyddare. Handelstraktaten mellan Österrike och Storbritannien, som nyligen blifvit parlamenet förelagd, är försedd med ett tilläggsprosokoll, hvaruti tvenne artiklar äro afintresse våde för Sverge och Norge. I den 4:de wrtikeln hafva de britiska fullmäktige afgifrit följande förklaring: H:s britiska Maj:t örpligtigar sig föreslå parlamentet att uppnäfva den införseltull som i det förenade