På yrkande af Rydström, Petter Larsson och Norrby blef utskottets hemställan äfven utsträckt till Wisby eller några i närheten af denna stad belägna ställen. Öfriga punkter i detta utlåtande blefvo samtliga af ståndet godkända, hvarefter plenum afslutades kl. half 3 e. m. WVecko-krönika. Innehåll: Almanackan bäntyder på att det skulle vara vår. — Vår Herre vänder upp och ned på den gamla ordningen. — Vi hålla med Väktaren. — Thor och Göja. -Dagens gudomligheter. — Gumman och stekpannan. — Kronoutskylderna. — Middagar, supåer, baler, slägpartier. — Ibjälfrusna uslingar. — Spektakler utan aktörer. — Lam och lejoninna. — Unga Sjöbloms dans. — Ulla skall på bal. — Elever och lärare. — Friherre Stedingks afresa, den him en nådeligen fördröje. — Anokdot från fettisdagsfesten på slottet — Hoffruntimrets nödtvungna fasta. — Utsigt till skadeersättning. Vår Herre, som, för ätt tala med Wäktaren, hittills i allmänhet brukat ställa sig den af kongl. vetenskapsakademien med uteslutande privilegium utgifna svenska almanackans föreskrifter och anvisningar till ofelbar efterrättelse och på sina för hvarje år noggrannt bestämda tider gifvit oss vär och höst, sommar och vinter, regn och soleken, snö och slåsk, har, såsom nyssnämnde frommå tidning gånska riktigt anmärker, sedan den ödesdigra dag dårepresentationsfrågan gick igenom, uppenbart vändt upp och ned på den, som man trodde, en gång för alla uppgjorde, gamla goda verldsordningen, i det Han, ?Sverges land till ett allmänt Syndastraff?, först förvandlade vår silfverglittrande vinter till en grå höst och sedan gifvit oss en vår af, att börja med, ända till 10!2 graders kyla, med snömassor, i hvilka jernvägstågen fastnat och genom hvilka fotgängarne blott med yttersta möda kunnat bana sig väg. De hundra hästar, som staten med stor Kostnad underhåller i kungliga stallet, ha icke haft krafter att bortföra ens den snö, eom fallit utanför nämnde byggnad, passågerarne öfver Helgeandsholmen till stort hinder och besvär. Frågar ni mig hvilka pretentioner på vår jag kan ega denna tiden på året, hänvisar jag er till almanackans månadskarakteristier, upptagande för ?Martius? benämningen Pvårmånad?. Jag gör kanske orätt i att fästa mig vid ett ord; ty i så fall, hvad betyder thorsmånad?, hvilket namn man af gammalt tillägger Januari, och hvad vil: Pgöjemånad?, vedernamnet för Februari, egentligen säga? Det förra har utan tvifvel afseende på dunderguden Thor, och det sednare säges syfta på hans dotter Göja eller Disa, gudomligheter, hvilkas dyrkan längst för detta upphört; och emellertid skola deras namn stå qvar i almanackan, medan de trogna tillbedjarne af Ebba, Gerda, Hulda, Rosa och så många andra af gudinnorna för dagen alltjemt förgäfves sucka efter tillfället att få bringa dem off.et af en namnsdagsbukett. Ebbas, Gerdas, Huldas och Rosas tillbedjare, säger jag. Ack, den gudomlighet, för hvilken menniskorna nedfalla i Januari, i Februari, i Mars, alla månader och dagar, är, Mammon, bankernas, hypoteksföreningarnes, vexelmäklarnes och pantlånarnes gud. Guldet är blodet i samhällskroppen; hon kan ej lefva det förutan; jag finner då helt naturligt, att förvaltningen begärligt som igeln suger sig fast dervid och att folkförsamlingen å sin sida är rädd om de ädla dropparne, undantagande när det gäller landets försvar, som ju alltid fordrar blodiga offer; men hvad som sårar mitt harmoniälskande öra är denna guldets enklang, som i närvarande stund öfverdöfvar hvarje annat ljud inom det enskilda lifvet såväl som inom det allmänna. Går jag om ett par personer på gatan uppfång.r jag af deras samtal ofelbart orden lån?, Pinteckningar?, Påtta procent?, ?sparbanksmedel?, ?omsättningsreversaler?; inträder jag i familjekretsen mötes jag af samma trall, hvar vi bäst skola placera våra penningar, eller hvar vi säkrast skola få Jåna några sådana. Ynglingen, söm träder ut i lifvet för att invigas i dess vishet, blir icke mera föremål för sådana spörjsmål som de egyptiska presternas i Trollflöjten: Eger han dygd? är han välgörände? har han mod att dö?? utan nu frågas det: Hur stå hans affärer? är lans borgen antoaglig? hvilka säkerheter har han att-erbjuda?? Gud nåde den arme, för hvilken svaren på dessa tre frågor ej utfalla nöjaktigt; hans upptägande i mensklighetens stora räddningsförbund kötttmer att möta stora svårigheter, och när jag tänker på de hårda prof denne stackars unge man har att genomgå, förstår jag fullkomligt käringens yttrande, som hade erhållit en gammal stekpanna tilt skänks: ?Jag har lånt stekpanna i femton år?, sade hon; ?nu bar jag aå ändiligen sjelf fått mig en sådan, och nu vill jag se den i synen, eom får låna den af mig!? En liten påminnelse om det som utgör penningträlens kära möda ha äfven de som ej älska dylika bestyr i dessa dagar erhållit genom öfverståthöllareembetets uppmaning om kronoutskyldernas betalande, hvartill terminen för bufvudstaden utgick i dag. Af den förnöjda uppsyn, hvarmed. alla Irogna embetsmän sålunda skyndat att iterbära en del af den lön de under det förflutna ärets lopp af staten uppburit, och den ytterliga glädje, hvarmed arbetaren gått att. nedlägga sitt årliga lilla offer af ett par lagspenningar på fäderneslandets altare, ser man nog att svenska folket icke för mycket godt skulle vilja efterskänka den jä sednare tider mycket omtvistade rältigeten att till fullo utbetala sina skatter;l. härvidlag kan man i sanning säga, att ?ko star det något, så smakar det också något.: Och hvarmed skulle eljest de präktigal. tillställningar slutligen betalas, som utgöra : len höga och fina -verldens hvardagslif, lessa middagar, supger, baler och slädparier, af hvilka menige man på bygden äfven, skall få sin fröjd, om anslaget till den för kom. munernas behof afsedda stora sexspaltiga graistidningen går igenom. — Jag tackar hans nåd, säger tiggaren till den rikt klädde nannen, som graviletiskt, passerar förbi honom. — Hvad tackar du mig för? frågar len rike; jag har ju icke gifvit dig någon: ling. — Jag tackar ers, herrlighet, svarar iggaren, för det ni lålit mig beskåda er