Aftonbladet – 3 mars 1866, sida 3

Yeckobiad, Kristiranstadsbiadet, Hallandspo: sten (Halmstad) Jemtlands Tidning (Östersund), Södermanlands Läns Tidning (Nyköping), Wisby-Posten, Sundsvalls-Posten, Westerviks Veckoblad, Mariestads Veckoblad, Helsingen (Söderhamn) NorrbottensKuriren (Luleå), Dalpilen (Falun), Falu Tidning (dito), Umebladet (Umeå), Nyaste Hernösands-Posten, Carlshamns Allehanda. Vi hänvisa för öfrigt till det stående tillkännagifvandet å bladets sista sida. LITTEBATURTIDNING. Innehåll: Laboulaye, En resandes minnen. — 8vedelius, Stycken ur Norges historia. — Enrichetta Carracciolo, Neapolitanska klosterlifvets Mysterier. — Nerman och Ede!svärd, Tidskrift för byggnadskonst. — Nyare porsk och dansk litteratur. — Litteraturoch konstnotiser. En Resandes Minnen. Berättelser af Edouard Labowaye. Öfversättning af O. W. Alund. Stockholm Albert Bonnier. Få författare hafva på de sednare åren blifvit hos oss så populära som Laboulaye. Förklaringen ligger nära till hands, och den är för den svenska publikens smak i hög grad hedrande: Den är attsöka i den lätta, angenäma och i all sin enkelhet likväl eleganta stilen, i den gnistrande humorn och den fina, lätt beslöjade ironien; men ännu mera i den upphöjda verldsåsigt, de stora, friska idter och den varma känsla som genomgår alla hans arbeten. Vi återfinna hos honom tankar, som måhända dunkelt sväfvat för oss alla, å ergifna i den klaraste och mest utbildade form. De personlighe ter han skildrar äro inga blotta maskiner anbringade för att lemna författaren tillfälle till uttalande af sina egna åsigter. De äro lefvande individualiteter, som vi nästan tycka oss höra tala och se röra sig för våra ögon. Det personliga, individen, är för honom också Pufvudsak. Han ser i hvarje menniska, för att begagna hans egen från Goethe lånade bild, en soldat, kallad att strida och uppoffra sig, och just på detta sätt närma sig sin egen individuella fulländning. ?Denn ich bin ein Mensch gewesen und das heisst ein Kämpfer seyn?. Individen och samhället äro hos honom inga skarpt skilda begrepp; de flyta omärk ligt uti hvarandra och äro med tusen osynliga rötter sammanvuxna. De äro själ och kropp. Laboulayes samhälle lefver ej genom institutionernas mekanism, utan genom den ständiga tillströmning af nya och friska safter som individernas fria och uppoffrande verksamhet oupphörligt frambringar. Derför är friheten också för honom allt, lifsluften, utan hvilken både samhället och individerna krympa ihop, förtvina och dö. Afven i det arbete af den frejdade författaren som vi nu hafva nöjet anmäla bryta sig dessa grundåsigter. Det är en samling smärre berättelser, l:vari förf. nedlagt de intryck af naturscenei och folkkarakterer som resor i åtskilliga europeiska länder framkallat hos honom. I stället för att splittra totalintrycket genom den vanliga detaljbeskrifningen, har han med målarens konst framställt för oss en miniatyrtafla, der både landskap och figurer bära prägeln af en lefvande natursanning. Åt hvarje land har han egnat en eller par sådana små taflor, åt Italien ej mindre än tre: Marina, en skildring ur fiskrarnes lif, Figlines jasmin, en berättelse med ypperliga karakterstyper från Toscana, samt Lifvets slott, en förtjusande liten allegori, i sagans form, berättad af en liten fiskarflicka under en båtfärd mellan Capri och Amalfi. Af bokens båda öfriga berättelser är scenen för den ene förlagd till England och för den andra till Tyskland. De heta Jodocus dröm och Don Ottavio, den sistnämnda den längsta och måhända äfven den utmärktaste i samlingen, Stycken ur Norges historia. Af Wilh. Eric Svedelius. Stockholm och Upsala hos Adolf Bonnier 1866. Hvar och ea som vill förnya det intryck han erfor vid första genomläsningen af de norska konungasagorna, eller, om han ej läst dem, vill göra bekantskap med en samling af de yppersta och mest lefvande ka raktersoch tidsbilder s 0 folks historia har att uppvisa, tillstyrka vi på det högsta att läsa denna bok. För ett ej obeydligt antal personer inom bufvudstaden är len ingen nyhet. Den är nemligen en saming i tryck af de föreläsningar dess förf., orof. Svedelius, höll på Stora Böresalen i början af året. Förf. har här gjort till sin uppgift, ej att emaa en sammanhängande framställning af Norges öden under en viss tid, utan att geom en skildring af de händelser, som grupvera sig omkring några mera framstående versonligheter, tillika gifva en teckning af idsoch folklynnen, såsom de bryta sig i araktererna hos de handlande personerna. . denna uppgift har han, vill det synas ss, lyckats förträffligt. Medges måste också, tt det är rika och gifvande källor han aft att hemta ur. Det är väl sällan häflatecknaren, när han letar i de vanligen så torra och ointressanta historiska urkunlerna från medeltiden, träffar på krönikor ler det historiska stoffet är så på förhand vearbetadt som i Sturlesons kungasagor. Men förf. ger oss dessutom något dertill, Jan visar i hvad sammanhang dessa hänlelser stodo med de särskilda tidsperipdervas anda och riktning, och dessa gamla v0ordiska sagor få, genom den belvsning