Aftonbladet – 3 mars 1866, sida 2

att låta någon komma till dem jag är hos, som skrattar åt dem och kallar dem med sådana namn.? Mollys hjerta slog hårdt, men hon ångrade ej ett ord af hvad hon sagt. Min kära, lilla flicka !? sade lady Harriet mycket hjertligt och allvarligt. ?Jag är mycket ledsen öfver att jag gifvit dem dessa namn — mycket, mycket ledsen öfver att hafva sagt något som sårat er. Om jag lofvar att vara aktningsfull mot dem i ord och gerning och till och med i mina tankar, om jag kan — får jag då komma? Säg, får jag det.? Molly tvekade. Det är bäst jag far hem strax. Jag säoer bara det som är orätt att säga — och der står lord Cumnor också och väntar på er. Låt honom göra det. Han är tillräckligt upptagen af att höra alla nyheter af Brown. Då får jag komma — om jag håller mitt löfte — får jag icke det?? Vagnen rullade bort och stannade snart utanför miss Brownings port, der portklappen lossnade i sina åldriga gångjern, då lord Cumnors betjent slog på porten, Molly blef hjertligen välkomnad af sina samla väninnor, som saknat henne hela da sen. Tre eller fyra gånger hvar timma nade de undrat hvad hvar och en gjorde ust i det ögonblicket. Hvad det blifvit af Molly under hela aftonen kunde de ej beripa, och de voro helt öfverväldigade af len ära hon åtvjutit att tillbringa en så ång tid i lady Harriets sällskap. De synes i sjelfva verket mera intresserade deraf in af bröllopet, hvars alla detaljer de kände örut och under dagens lopp ihärdigt disuterat. Molly började tycka att det ej var å alldeles utan grund som lady Harriet