Aftonbladet – 1 mars 1866, sida 2

åväl Gen ifrågavarande som andra dylika vetydiga sjelfförsörjnings-spekulationer. Vända vi oss till riksdagshändelserna, så öra vi anteckna, att ständerna underskrifit den ofördelaktiga orlofssedel för fullnäktige i riksgäldskontoret, som statsutkottet föreslagit; att valen af fullmäktige i janken och riksgäldskontoret delvis uttiöllo å, att man temligen lugnt finner sig i att innu ett år dragas med ett ondt, som snart j längre skall fläcka vårt politiska lif; att konomiutskottets frisinnade s. k. skandinaiska betänkande, antaget af tvenne stånd ich af en betydande minoritet hos ett tredje, var all utsigt att vid den inom kort företående, förnyade behandlingen vinna en seser, som skall öka antalet af de liberala eformer, genom hvilka den sista svenska ståndsriksdagen blir för alltid minnesvärd; ch att presteståndet visat skarpskytterörelen ett eget slags välvilja, som förtjenar ihågkommas, samt ock i frågan om utvidgade rätigheter för qvinnan häfdat sitt gamla rykte ör — vi behöfva ej säga, för hvad. Den 7 Februari, då bondeoch borgare-l tånden, och den 9, då ridderskapet och deln med afslag å utskottets osammanhänsande motivering biföllo franska traktaten, na näst efter den 4 och 7 December blifvit oemärkelsedagar i denna riksdags och i det mutida Sverges häfder; men den 8 Decemer och 8 Januari blefvo bemärkelsedagar endast i presteståndets historia. Näst efter frihandelsgrundsatsernas seger 108 riksstånden i den stora drabbningen om ranska traktaterna torde regeringens proposition om ett anslag af 38, rdr för Postoch Inrikes Tidningar utgöra månadens märkligaste tilldragelse inom de högre regionerna. I främsta rummet förunderligt är, att en regering, som i högre grad än någon föresående uppburit och rönt understöd af den frisinnade och sjelfständiga pressen, som just i förbund med denna press och väsentli en genom dess medverkan utfört de reformer, för hvilka hon stundligen uppbär folkets tacksamhet, och af hvilka hon förväntar sig i lön ett hedrande minne hos efterverlden; en regering, hvars ord, när de varit riktade mol en inom den liberala pressen uttalad mening, städse genom dess försorg vunni, den vidsträckta spridning, som ingen officiel tidning kunnat bereda dem; att. denna regering — säga vi — kan finna nödigt att söka grunda en salarierad press för att genom den ?meddela allmänheten de upplysningar, som anses behöfliga för att förklara regeringens åtgärder och utveckla grunderna för dess beslut?. Men, detta lemnadt å sido, eger mon likafullt från flera andra synpunkter rätt att förvånas öfver de:na proposition. 1 oträngdt mål afläts den till en representation, som redan ligger i själtåget och som redan ganska oförtydbart visat, att hon ej anser lämpligt attiståndsriksdagens elfte timma befatta si; med frågor, hvilkas behandling och afgörande utan skada kunna uppskjutas och hänskjutas till den myndighet, som inom mindre än ett år skall första gången samlas till utöfvande af folkets konstitutionella rätt, till uttalande af dess önskningar, till vårdande af dess in tressen. Konstitutionel takt torde ha fordrat, att det öfverlåtits till d.n nya representationen att afgöra denna anslagsfråga och, utan påtryckning af ett redan vid denna riksdag genomdrifvet fait accompli, säga sin mening om den principfråga, som i den förra ligger gömd. Den motsatta väg man följt, skall måhända leda till målet — de begärda fn beviljande; men den leder ock, elt visst, till ett annat resultat: brådskan skall förklaras såsom föranledd af misstro till den nyarepr sentationens beredvillighet, såsom ett vädjande till slumplyckan hos adeln, till den ständiga och principiella oviljan mot den fria pressen hos vårt presteständet, och till den färska förtrytelsen hos den borgarestånds-majoritet, hvars ptrigspel, af pressen skonlöst blottadt, lyckligtvis ej fått hindra de reformer, öfver hvilka landet jublar. De offentligt uttalade, skenbara motiverna för denna kungliga proposition — såsom t. e. omsorgen om de enskilde, hvilkas välfärd? beror af hvarjehanda legala underrättelser — äro för öfrigt redan af den kritik, som drabbat detta aktstycke, upplösta till intet; af propositionens mening, derest man ingenting läser mellan dess rader, återstår intet annat än på sin höjd den mest opraktiska — välmening. Om man åter läser mellan raderna — men vi skola ej inlåta oss derpå. Med hänsyn till pressens makt öfver folkets sinnen, öfver den allmänna meningen skulle vi — derest vi egennyttigt stälide den saken främst — önska propositionen all framgång. Vi: skulle, i de fall då vi funne oss nödgade till opposition motregeringens ?åtgärder?, kunna påräkna en på förhand gifven böjelse att sätta lit till våra ord, men hysa misstro mot det officiella försvaret. Ty sådan är den instinktlika oviljan mot en salarierad press, att folkmeningen om den och dess herre säger, såsom Cowley om Napoleon III: Quand il parle, il ment; quand il se tait, i conspire. Från England, den fria pressens vagga, kan intet skäl, ingen förebild hemtas för den föreslagna åtgärden; der finnas, under en parlamentarisk regering, ministeriella tidningar, organer för det parti, hvars che. fer för tillfället silta vid styret, men ej upprätthållna genom statsmedel. Den första officiella tidningslitteratur, som periodiska pressens historia känuer, grundades af de restaurerade Stuartarna och föll — med dem.