Aftonbladet – 28 februari 1866, sida 3

son, som är 27 år fammal har af kriminaloch polisrätten i Köpenhamn blifvit dömd till 28 dygns vatten och bröd. — Poststölden i Dalarne. Föröfvaren till den bekanta poststölden i öfre Dalarne, Döds Anders Anderson i Garsås, hvilken skjutsat posten från Garsås till Wikarbyn, blef häromdagen gripen i Kårböle, der han jemte en bror sysselsatte sig med timmerdrifning. Andersson freps af länsman Falk, som på förordande af kronofogden Kjellin enkom för tjufvens -efterspanande ditrest. På några tå riksdaler när är hela den tillgripna penningesumman tillrättakommen. Döds Anders Andersson är till härvarande cellfängelse införpaassd. — Norrköping. Nästlidne lördag den 17 dennes fortsattes inför rådhusrätten uppskjutna ransakningen angående det bedrägliga förhållande mot borgenärer, hvarför guldsmeden Nikolaus fuga Wennerstam är) vorden häktad och tilltalad Efter föreläggande inställde sig, i mnärvaro af begge sysslomännen och ett par andra börgenärer, äfven Wennerstams svärfar, förre riksdagsfullmägtigen Nils Fr. Andersson i Husby, och konditorn C. O. Andersson härstädes, hvilka, å sätt förut refererats, allmänna åklagaren veat finna delaktige i Wennerstams bedrägeri. Ransakningen hölls denna gäng å cellfängelset. Vid justering af förra protokollet anmärkte åklagaren, att Nils Fr. Andersson skulle erkänt, det han afvetat, att ifrågavarande revers, då han återfick den af C. O. Andersson, tillhört handlanden Nydahl; men Nils Fr. Andersson förnekade detta och domstolen vitsordade riktigheten af sitt protokoll. På åklagarens begäran hördes ett vittne, sysslomannen Söderberg, som berättade, att en afton under sista sensommaren kommo Wennerstam och hans svärfar Nils Fr. Andersson till Stömsholmen hvarest vittnet oeh flera andra uppehöllo sig. Wennerstam: anmodade dervid vittnet åtfölja sig och svärfadern i ett enskildt rum, då Wennerstam framlade för Nils Fr. Andersson ifrågavarande skuldsedel, som var färdigskrifven, och bad Nils Fr. Andersson underteckna densamrna. Nils Fr. Andersson gaf derpå Wennerstam en allvarsam tillrättavisning för dålig hushållning och utlät sig tillika, att det vore hårdt skrifva under en revers på 12,000 rdr? så kortBefter Wennerstams giftermål, enär Wennerstam då ej omtalat några skulder. Nils Fr. Andersson skref emellertid under reversen med bifogadt yttrande, att det välräekteihans tid, och att han ej vore störtad för det, sen finge det gå, som det viile, hvarefter vittnet och C. O. Andersson i Nils Fr. Anderssons närvaro bevittnade handlingen. Wennerstam fick sedan af Nils Fr. Andersson mottaga reversen; men Wennerstam förband sig, att, när han å reversen erhöll penningar, han skulle lemna dem till svärfadren, som skulle ega deraf lemha Wennerstam efter behof. Både Nils Fr. Andersson och: C. O. Andersson vitsordade Söderbergs berättelse, undantagande att den förre vidhöll sin förra gången gjorda uppgift, att han icke sett, då reversen bavittnades. Aklagaren sade sig tilltala både Nils Fr. Andersson och C. O. Andersson för delaktighet i Wennerstams bedrägeri, men anhöll om uppskof med ransakningen för företeende af Nils Fr. Anderssons frejdebevis och för afgifvande af vidare yttrande rörande Wennerstam, sedan den bok, denne fört öfver idkad pantlånerörelse, blifvit granskad. Deremot bestridde Nils Fr. Andersson och C. O. Andersson vidare uppskof, med begäran att varda skilda från målet. Nils Fr. Andersson ingaf jemväl en längre skrift, hvari han sökte rättfärdiga sig och tillika återfordrade den af honom vid förra rättegångstillfället inlemnade reversen, såsom honom och ingen annan tillhörig. Jemte det domstolen underrättade Nils Fr. Andersson, att, på sysslomännens i konkursen ansökan, ifrågavarande revers blifvit af konungens befallningshafvande belagd med qvarstad, resolverades i öfrigt, att uppskof beviljades till nästa lördag den 24 dennes, då åklagaren egde afgifva slutpåstående samt Nils Fr. Andersson och C. O. Andersson borde vid hemtningspåföljd åter sig inställa; och skulle emellertid Wennerstam fortfarande hållas i häkte. (N. T.) — Helsingborg d. 24 Febr. Sällan händer att tjufvar låta lura sig, men nyligen lärer det dock så hafva inträffat. En gosse hade, enligt berättelse, en afton skjutsat till Ö. Ljungby gästgifvargård. Vid hemfärden råkade han ut för tvenne bofvar, som tvingade honom att stanna. Då detta skett, gick den ena af bofvarne ett stycke tillbaka; den andra stallbrodern befallde genast fram gossens alla penningar. Gossen gaf honom de penningar han egde, nemligen dem han fått för den utgjorda skjutsen; men bofven var ej dermed nöjd, utan yttrade: ?Det är en bra rock-du har på dig, den vill jag ha, om han passar mig.? Tjufven afklädde sig sin rock, lade den i gossens vagn medan han försökte gossens rock, men gossen var ej sen att sätta hästen i gång. Bofvarne skreko åt gossen att stanna och eftersatte honom, men förgäfves; han körde i full fart tills han kom hem; först då fann han tjufvens rock i sin vagn; men det som gjorde honom ännu mera storögd, var att i den sålunda erhållna rockens ena ficka funnos två å tre hundra rdr — ett särdeles rikt are (Ö. P.)